Aftonbladet – 29 augusti 1872, sida 3

Est genitrix rerum que pingit et ordinat ipsa Sublimi silvis edit et ore sonos Est natura — putes — omni sublimior arte Ett opifex sammus, qui creat omne, Deus. I Ergo, viri docti, ne contemnatis agrestes Quos patimur mores, simplicitate bonos. Atque, viri clari, ne contemnatis apricos legimus flores; namque pudore decent. esta celebrantur, vulgi non stante corona, At dryades spectant, insolitisque stupent. Corpora coeruleis tollunt sua Najades undis Miranturque novi quid ferat hicce dies. Nam non visa vident. Doctos tot tamqr virendam Canitiem raro rure videre licet. Floribus, eja, sennum doctorum tempora lxeti Cingamus; quorum floreat usque salus! Quin salvete patres! iterum salvete! Precamur Sit vobis summi gratia magna Dei. (Imponantur serta.) Carolo E. Hallström. Montibus summis solet ut rubere Et color pingi roseus, perinde Vita piogatur roseo nvitore . Presulis almi. Ut cavis coeli spatiis quieta Orbibus certis gradiuntur astra, Sic eant tuto placidoque gressu Tempora vite. Christiano Stenhammar. Nominis famå, veterane, vivas Qui sagax rerum geris arma lucis. Tu dia docto venereris orbe, Impiger usquo. Isaaco H. Kinnander. Tu din vivas, venerande Doctor! Stes diu templo pius in vetusto, Occubit pro tibi lucis astrum Unda Veterni. Carolo Meurling. Que solent mentes lacerare spinas Anferat Numen! Tibi det senectam Gaudiis plenam, hocnasque pellat . Pectore curas. Ydre er helsar i dag, I lärde, med hjertelig väl .omst: Sådane männer ej förr såg det i leende trakt. Björkarne nicka, o se! och Jundarne susa och vågen Jublar, när tänkarnes flock nalkats dess grön skande strand. Gästfritt er mottar en man, den äran att göra det värdig; Fröjdas han skall, att er krets pöstat hans hydda Aj i dag. Se! i sin ungdoms dar i Upsala njöt han er vänskap, Heligt i hjertat han gömt ynglingens fostbröralag! Sjelf förfaren och lärd, de lärde han älskar och skarpsynt Männer med skarpsinnig håg sluter han glad till sitt bröst. Femtio solhvarf ha flytt med vexlande skiften alltsedan Heliga lagern er gafs, mödornas grönskande pris. Stenhammar, främst blef åt di; i ktapsades ära örlänad, Platsen derefter blef din, Hallström, i bildningenst fest. Östgötaäran, af förfädren ärfd, i som ynglingar tt. AL, Ära evärdlig I gen nu, såsom män, åt ert land. Till C. E. Hallström. Du, som den blomstrande ön förr styrde med klok. het, 0 biskop, Du som med handlingens guld romarens otiumköpt, 1 må en ålderdom fridfull och skön af himlen . dig gifvas. Och uti fädernas hem slutligt du somna till ro. Till Chr. Stenhammar. Du, som på vetandets fält besegrar i täflingen alla Itröttad än utaf år, gamle, du lefyver din dag! Aldrig du upphör att lösa de urgamla tingenas åtor, Först med din lefnads gräns hinker ditt arbete sin. Till Isak Kinnander. Der i den åldriga stad sen fordom andakten jodde, Polkar du vist för din bjord, väktare, sannin: fens ord. Portfar, gå framåt och likna din fader i lefnad . . och ålder Särt är, du milde, ditt namn, kärt för dig vördande stad. Till Carl Meurling. Jhristdalas älskade herde. Vi skåda dig, broder, ga ; med glädje ständigt ditt hjerta ju slog vjoliek och kärligt Ör 088. Tuntert sinne du hade alltjemt i de flyktade agar, fåtte i tidernas lopp aldrig det svika dig, vän! skönt uti sångmöns heliga stad bevattnad af yris, a Täntar Parnassens krans, frisk och förnyad, er snart. I, efter femtio år plär lagern ju grönska ånyo, lär öfver lockarnes snö slingra sig vänlig och ung. örst låt oss dock få gifva er bygdens leende prydnad , ransar af blommor, blygt Fanta jungfrulig an ådana vilja vi fästa, I gamle, kring åldriga jessor; osorna sluta sig skönt rundtom de silfrade hår. 1 må den landtliga kransningsfest behaga er! andet aknar den menskliga konst: enkelhet är dess ehag. emplets klocka med dånande toner härute man ör ej, cke kanonernas brak, klingande plektern är stum. yst utan ljud står den blåa, den åldriga klockan i skogen, ast den rör sig också mildt för den susande vind! ågeln, som sjunger så ljuft, den flyktande ft. . geln, i lynaen värare saknar i sång: enkelt Han slår sina slag. lummet är utan all konst: det rosiga hvalfvet i . id rofvan j någon konstnär det byggt, målat med ordnande hand. ingens moder det är, som färgorna danat och ordnat, ch utur skogarnes djup hör du dess mystiska Å språk. ron mig! Naturen, den heliga. öfvergår konsten i sköj Iltetg skanare Gnd möctar CN I SKÖN