Aftonbladet – 28 augusti 1872, sida 2

öfvertygelse, var hans enda svar, trettio år ligga förslösade bakom mig, men jag vill om möjligt låta framtiden godtgöra dem — jag, har måhända inte lika många qvar att örfoga öfver. Hvad önskar du då att företaga dig, George? frägade onkeln. Jag ämnar för en tid alldeles lemna England. Om jag inte tagit afsked, kunde jag nu fått någon utländsk tjenst, men nu, för modar jag, är ej lönt att tänka derpå. Hvad jag för öfrigt önskar, är endast att blifva nyttig. Att medfölja på npptäcktsresor för regeringen eller att fara för att söka efter John Franklin, det qvittar mig lika hvad, blott jag får arbete. Mitt hufvud och mina händer äro till mensklighetens tjenst. Dessa sista bekymmersamma omständigheter hafva bringat ditt sinne ur jemnvigt, George, sade den gamle mannen, och det skulle smärta mig på det högsta, om du just nu satte ditt beslut att lemna England i verkställighet. Jag önskar att du dröjde något, George, och inte skyndade på för mycket. Jag skall vänta, onkel, till dess ni är frisk igen, men då måste ni tillåta, att jag får min vilja fram, om ni inte vill se mig alldeles förslöad till både kropp och själ. Tror pi väl, att jag skulle kunna lugnt tillbringa mitt lif här midtibland alla minnen af det förflutna och Höra hvarje träd i parken, hvarje sten på marken med sitt tysta språk förebrå mig en overksam tillvaro, Nej. onkel, det kan jag inte! Min stackars gossel sade mr Treherne, t:gande den unge mannens hand. Ja, George, jag inser, att du måste bort för en tid, men inte just nu, dröj för min skull! George icke allenast biföll onkelns begäran, utan hade äfven, redan innan den fram