Aftonbladet – 27 augusti 1872, sida 2

uttalades. Doktorn sökte med några tröstande yttranden skingra den sorgsenhet, hvaraf den unge enklingen syntes betungad, men George reste sig hastigt och sade ursäktande: Misstyck ej, doktor Harris, om jag lemnar er; jag skulle önska få vara för mig sjelf en stund. Ert meddelande har ingalunda öfverraskat mig, men jag fruktade ej att det skulle träffa mig just nu och derför är måhända smärtan så mycket kännbarare, Så var verkligen också förhållandet, ty ehuru George visste, att onkeln var både ålderstigen och bräcklig till helsan, hade han likväl hoppats att ännu många år få behålla honom qvar på Ariscedwyn för att der blifva af honom välkomnad tillbaka från sina resor. Efter sin hustrus död hade George gjort upp åtskilliga planer i sin hjerna och bans uppsåt hade under sista vakan vid onkelns bädd mognat till beslut. Mr Treherne låg under en lång stund och såg på George, hvilken orörlig satt vid hans säng med hufvudet stödt i händerna och blicken stirrande fästad på golfmattan. Han förmodade att brorsonens tankar ännu dröjde vid den senaste sorgliga tilldragelsen. och ville försöka gifva dessa en diversion, Hvad tänker du på, George? George hörde icke, utan satt fortfarande orörlig. Onkeln upprepade sin fråga, hvarvid den unge mannen spratt till och sade med förvirring: Talade ni tillmig, onkel? Det har jag gjort två gånger, sade mr Treherne, men du har inte gifvit akt derpå. På hvad grubblar du, min kära George? På hvad? upprepade han i det han drog sin stol närmare sängen. Onkel, jag kan inte uthärda detta lif längre, nu finnes ingenting, som qvarhåller mig här; ni måste gifva mig ert tillstånd att resas, (FUrtså