Aftonbladet – 27 augusti 1872, sida 2

Till vår tids märkligaste och för fram iden följdrikaste företeelser måste man säcerligen räkna det i Europa ännu föga benärkta utvecklingsarbete, som för närvavande pågår i det östra Asiens hittills så stationära och för den europeiska kulturen rermetiskt tillslutna länder. Detta utveckingsarbete, hvilket förnämligast framkallats ;enom den beröring, i hvilken dessa länder vå senare tider trädt med den europeiska vivilisationen och de väckelser de från henne nottagit, och som, ehuru i olika grad och under olika former visar sig både i Indien, Kina och Japan, skildras på ett särdeles intressant sätt i en ledande artikel i National-Zeitung, hvilken vi derföre här återgifva. Artikeln, som har till rubrik Asien och Europa, lyder som följer: Icke allenast den reella politiken utan till och. med den. politisk-historiska betraktelsen inskränker sig i våra dagar med en viss exklusivitet till förhållandena och motsatserna i Europa och Amerika, Vi hanästan alla vant oss ifrån att rikta våra blickar åt östern. På sin höjd förspörjes med längre mellantider en och annan Kassandraröst, som påkallar engelsmännens uppmärk samhet för den fara, hvilken från ryssarnes sida hotar deras indiska rike. Af den en gelska pressen aå väl som af regeringen och underhuspluraliteten tillbakavisas regelmessigt dessa varningar eller öfverlemnas åt glömskan. Den väldiga bergskedja, som på norra sidan begränsar och skyddar Indien, skildras sårom oöfverstiglig för en rysk här. Man glömmer — afsigtligt eller oafsigtligt — att. de mongoliska horderna flere gånger, trots. dessa naturliga murar, inbrutit i Indien. Men det är dock icke denna nära eller aflägsna möjlighet, som utgör det vigtigaste momentet i Asiens utveckling, Af mera afgörande betydelse är det aflägsnaste österlandets, Kinas och Japans, inträdande inom området för den allmänna kulturutvecklingen. Ända till för några årtionden tillbaka ha dessa stora talrika folkslag för oss endast varit kända såsom komiska figurer. Trots allt märkvärdigt och egendomligt, som man erfor om kinesernes regering och vetenska per, litteratur och industri, förblefvo de för oss endast pagodernas folk. Japan höljdes af ett ännu ogenomträngligare töcken. På sin höjd vågade sig, efter tillintetgörandet af de jesuitiska missionerna, en och annan förkunnare af. katolsk eller protestantisk lära till de båda länderna, eller idkade några företagsamme och djerfve köpmän handels rörelse på nägra af deras yttersta punkter. Först de krig, hvilka England för opiihan delns skull började med kineserne, medförde en djupt ingripande förändring. Sålunda har återigen en af de lumpnaste orsaker åstadkommit en revolution af omätlig bety delse. Från en hamn, hvilkens upplåtande de med väld tilltvungit sig, ha engelsmän nen ständigt trängt fram på ett allmera positivt och befallande sätt. Fransmän nordamerikanare och tyskar följde deras exempel. Till hälften af nödtvång, till hälf ten frivilligt trädde sålunda kineser och japaneser i beröring med främlingarne Beskickningar gingo och kommo. Oaktadt alla de rubbningar i den fredliga samfärd gseln, som föranleddes än af infödde fanati ker än af europeernes högmod gjorde sam mansmältandet af tvenne så motsatta kul turformer allt större framsteg. Ostasiaters uppträdande i våra städer väcker nu mera likaså litet någon förvåning som ett euro peiskt ansigte i Peking eller på en af Ja pans öar. Naturligsvis utöfva denna bild ning, dessa tillstånd och vanor endast et ringa inflytande på våra. Oss förefalla japa neserne med sitt lifliga utvecklingssträt vande såsom vetgirige gossar och kineserne i sitt sjelftillräckliga högmod såsom gamle: barn. Deras civilisation saknar framför all den rörlighet, som utmärker vår. Folker utveckla sig endast till en viss punkt ur sig sjelfva, sin egen individualitet och sir egen natur. Till vidare utveckling behöfv: de komma i beröring med andra folk och upptaga ett främmande element. För gre kerne i forntiden var detta den feniciska och egyptiska bildningen, för de germaniska na tionerna i medeltiden den klassiska kulturen Kineserne och japaneserne ha varit i sakna af sådana väckelser. Mongolerne, hvilks eröfrade midtens rike, kunde visserliger gifva det en ny herrskarefamilj; men deras barbari höll icke stånd inför urinvånarnes högre bildning; deras ringa antal försvanr nästan spårlöst i den ofantliga massar af kineser, hvilkas starkt utpräglade, genom ingen blandning modifierade typ öfverallt