Aftonbladet – 24 augusti 1872, sida 3

på Östersjön 11 proc.; för Arkangelfarten j13 proc.; för Kanadafarten 15 proc.; för farjten med säd och sill på Östersjön 16 proc.; i för Svarta hafsfarten 10 proc.; för den öfriga Medelhafsfarten 16 proc.; för farten på Förenta Staterna, Vestindien och Brasilien 16 proc.; samt för Ostindieoch Anstralisfarten 12 proc, Dessa uppgifter sträcka sig emellertid icke längre än till utgången af 1870, och längre har icke heller den officiella statistiken ännu hunnit. Med afseende å utsigterna i närvarande ögonblick för den norska skeppsfarten må här blott påpekas en enda punkt, som måhända icke skall blifva betydelselös. Som man torde erinra sig, är det nu omkring ett par år sedan man — ungefär samtidigt med Suezkanalens öppnande — spökade om ett förestående omslag i den riktningen att för framtiden ångfartygen skulle allt mera uttränga segelfartygen. För Norge med dess stora segelskeppsfart och jemförelsevis få ångfartyg kunde detta blifva en sak af utomordentlig betydelse, och ide vestra städerna, Bergen och Stavanger, skyndade man derför att kasta om på byggandet af ångfartyg, bestämda till fraktfart, bland annat på Svarta hafvet. Den plötsliga stegringen i kolprisen, som under de sista månaderna inträdt, och som ännu icke synes hafva nått sitt maximum, torde kanske åter gifva segelfartygen en fördel i konkurrensen med ångbåtarne, hvars driftutgifter nu stiga så häftigt. Så beräknade nyligen ett engelskt blad den på grund af kolprisen förökade utgiften för ett fartyg om 1000 tons drägtighet till 1200 st. ärligen, Men visar den här uttalade förmodan sig riktig, är det klart att detta i det hela taget skall bidraga attställa chancerna ännu gynnsammare för den norska skeppsfarten, åtminstone för någon tid, till dess kolprisen åter falla, mera kolbesparande maskiner införas, eller andra omständigheter återföra de gamla förhållandena, När det är fråga om hurudana de ekonomiska utsigterna här i landet för ögonblicket äro, är det naturligtvis intet, som står tanken närmare än jordbrukets afkastning. Med afseendo bärpå äro uteigterna nu bättre än de på lång tid förut hafva varit. Höbergningen har på de flesta ställen afslatats med ett särdeles lyckligt resvltat, och åkrarna prunka med en rikedom, som ger hopp om att årets gröda i allmänhet skall öfverstiga ett medelmåttigt års, och man kan måhända approximativt antaga ett par millioner öfver de 14 mill. spd., som aneläs till hvad jordbruket under ett medelmättigt år inbrivgar. Säker kan man naturligtvis ännu icke vara, ty mycket beror på huru tidigt och huru sträng höstens nattkyla infinner sig. Mycket är också allaredan förstördt genom de våldsamma oväder, som hafva hemeökt enskilda trakter och — specielt genom häftiga hagelskurar — gjort stor skada. Hufvudresultatet af de förväntningar, man tror sig kunna ställa på hösten — liksom öfver hufvud taget af förhällandena i de olika hufvudnäringarna — är emellertid känslan af et ekonomiskt välstånd, som här i Norge icke på länge framträdt så stark, Det gifver sig tillkänna i en förökad företagsamhet och spekulation, samtidigt hvarmed det nog också synes tendera till att uppjaga prison på alla varor. På alla håll framkommer man med förslag om nya företag — mesti bolagsform — som skulle skaffa folk en fördelaktig användning af deras penningar. Hittills synes Grandungs-febern här i landet likväl ha hållit sig inom tillbörliga gränser. Allmänheten har, längt ifrån att visa nägon öfverdrifven böjelse för att spekulera i det blå, tvärtom försigtigt hållit sig tillbaka från affärer, 60om kunnat väcka ens den minsta misstanke med afseende å sin soliditet, och mer än ett projekt har af denna orsak gått miste om att realiseras. Man kan kanske hafva någon anledning att häri se ett bevis på att den förbättring i det norska folkets ekonomiska vilkor, som nu håller på attin: träda, icko skall förleda det till något obetänksamt öfverdåd eller slöseri hvarken i den offentliga eller privata hushållningen, En af de förhoppningar, som man så fast hade knutit vid den första inträdande lättnaden i det ekonomiska betrycket, tyckes emellertid alldeles icke vilja gå i uppfyllelse, den nemligen att ett godt år — eller en god potatisskörd, som det en gång hette i en korrespondens till en svensk tid ning — skulle göra ett skyndsamt slut på hela den liberala — eller, om man så vill, oppositionella — rörelsen i Norge. Inom den del af norska pressen, som sluter sig till den nuvarande ministeren, hade det blifvit en trosartikel att det motstånd mot den sammas hela politiska hållning, som sedan hösten 1868 sågom en röd tråd gått igenom storthingets, af valmännens stora flertal understödda uppträdande, skulle vara afslutad och hemfallen åt en ärelös glömska, blott man finge ett goåt år. Erfarenheten har icko bekräftat detta. Till och med de som ifrigast önska att förhållandena skulle gestalta sig olika och som bysa den uppriktigaste öfvertygelse om att en betryggad framtid endast kan försäkras Norge medelst genomförandet af de grundsatser, som leda den nuvarande norska regeringen, skola hafva svårt att dölja för sig att utsigterna nu äro mindre än någonsin för att det i längden skalllyckas att realisera dessa deras önskningar. Närvarande bref har emellertid blifvit så långt, att jag måste sluta här och till ett senare tillfälle uppskjuta att redogöra för några af de mera karakteristiska drag, som de sista månadernas tilldragelser hafva haft att uppvisa. Sommarmånaderna hafva denna oång varit allt annat än en död säsong, Ah da tanlan 4311 an nalitiglr rärRalcsa anm