Aftonbladet – 24 augusti 1872, sida 3

anordna någonting på bordet, för att observera hvad verkan hans meddelande gjorde på matmodren, derefter lemnade han rummet, varsamt stängande dörren bakom sig. När han gjort det, sänkte Elfrida ansigtet i händerna. Om hon varit ängslig förut, hvad var hon då nu! Inte gamle mr Treherne, hvem kunde det då vara annat än — o, nej! denna tanke var för mycket förskräcklig, hon kunde icke uthärda den. Likväl läg det utom hennes viljas makt att bannlysa den, och ena hel timma skred snäcklikt framåt, under det hon slets mellan de rysligaste qval af ängest, tills hon slutligen hörde porten slå igen och sin mans steg i förstugan. Han kastade hatt och handskar på bordet och kom direkta in i matsalen. Då han fick se sin hustiu spratt han till som om han hade glömt både henne och middagen. Gud bevarg väl, utbrast han, det måtte vara sent, Elfrida. Har du väntat länge? Hon besvarade icke hans fråga. Då han inträdt hade hon rest sig från stolen och vacklat fram emot honom med ett dödsblekt ansigte och skälfvande läppar. William, sade hon, hvad är det? af nåd säg genast! Han visste mycket väl hvad hon menade och svarade likväl: Hvilket? Det säges att någon blifvit skjuten på Ariscedwyn; för Guds skull låt mig veta hvem ? Hennes ångestfulla ögon sökte hans, som om lif eller död berodde på hans svar. Hennes lemmar darrade af sinnesrörelse. Han såg allt och gissade till anledningen. William Treherne återvände aldrig från sina anhöriga i Crossley i någon särdeles vänlig stämning omot Elfridå, Hans sy