Aftonbladet – 23 augusti 1872, sida 3

politiska utveckling —äro idger, sprungna ur samma rot, nemligen ur den nyaide om personlighetens sjelfständighet och värde, som första gången verldshistoriskt bröt igenom vid kristendomens framträdande, och gedan, om ock i karrikerad gestalt, gjort sig gällande uti den franska revolutionen. Men om så är förhållandet — om en och samma tankegång ligger till grund för folkets myndighetsförklaring på den inre politikens område, gom för nationens häfdande af sin oafhängighet i det yttre — då är anledning hoppas, att demokratien i norden skall gifva nytt lif och ökad kraft åt arbetet för nordens enhet. Att en sådan förhoppning är berättigad redan för den närmaste framtiden, detta är ej-det minst vigtiga af hvad utställningstiden haft att lära oss. Vi genomlefva här i Danmark en i ordets bästa mening demokratisk sommar. Palatset utanför Vesterport är medelpunkten för den lifliga samfärdseln mel lan danskar, norrmän och svenskar af alla stånd och klasser. Ståtlig och rik på skatter, reser sig den vackra byggnaden derute på sin solbelysta plats, ett nytt Aladdins slott, öfverflyttadt till verkligheten af idoghetens, yrkesskicklighetens, fosterlandskärlekens goda genier. I dess skimrande ga lar Justvandra dagligen tusentals nord bor, glädjande sig åt de fulländade alstren af vår industri eller beundrande konstens sköna skapelser. Den betraktelsen har då legat så nära till hands: allt hvad vi här se öch beundra, är ett verk af folket! Dessa sädesarter, frukter och andra produkter af vår modernäring — det är bonden, jordarbetaren, som förser oss med dem. Detta präktiga jern, vårt svenska guld, detta kärnfriska timmer, denna afkastning utaf fisket, jagten, husslöjden — hvem har hitskaffat allt detta, om ej kroppsarbetaren; mödans son, han som reder för landet den närande saft vid plogen som i grufvans schakter, i skog och på haf som vid den sprakande brasan i stugan? Och sedan denna oöfverskådliga mångfald produkter af en i alla riktningar sig utgrenande konstfärdighet och industri — det är handtverkaren, fabriksarbetaren, yrkesidkaren, kort sagdt, män af folket, som bragt detta till ständ. Skall då ej, vid åsynen af all denna rikedom, det der talet om Nordens fattigdom omsider hänföras till de utnötta fraserna? Betraktom hädanefter förhållandena gådana de äro! Hvarest på jorden har väl naturen med gifmildare hand utstrött gina håfvor än just häruppe i vår väna, vår friska och fjellhöga Nord? Våra naturliga tillgångar äro omätliga;, otalda skatter breda sig ut på Danmarks ojemförligt frodiga slätter, framletas i Norges skogsbygder bland strida forsar och stupande fjell eller förvaras, likt stenKolen, i den svenska jordens sköte. Hvar för sig besitta vi välstånd; förenade äro vi rike, alltså starke. Sammanslatom oss då till gemensamt värn, till gemensam idrott inom odlingens alla områden! Äfven Norden har sin mission att fylla i nutid och framtid. Äfven vi, små som vi äro, tro oss i stånd till en fruktbärande, välsignelserik insats i kulturhistorien, Lyssnom till skäldens förutsägelse: Vi trende Folk i det höje Nord, Ej Tallets Styrke vi finge; I Folkenes megtige Felleskor Kun svagt vore Röster maae klinge; Men om med vor Evnes falde Skat Vi trofast og redelig virke, Da faae vi vort eget Spir vel sat Paa Verdens-Kulturens Kirke; Da finde for Brist og Bröst vi Raad Og heyde vor Ret til at vere; Da Sönnernes frie, mandige Daad Skal kappes med Fedrenes Are!Man har, synes det mig, i denna utställ ningskantatens slutvers liksom ett kort sammandrag af det väsentligaste utaf den lärdom, sommaren haft att gifva oss. Det väsentliga kan ju ej vara de otaliga spridda detaljerna, men det samlade totalintrycket. hufvudtanken i det hela. Denna utställningstidens hufvudtanke har otvifvelaktigt varit sammanslutningens tanke. Vår demokratiska sommar har tillika, och just såsom sådan, varit en skandihavisk sommar. I en sydsvensk tidning lästes för ett par veckor sedan följande entusiastiska bedyrande med afseende på utställningens idgella resultat: I Sverige, Norge och Danmark råder ett hjera och en själ. Detär känslan deraf, att vi äro ett folk, som gör sig gällande. Må derföre, tillägger tidningen, alla af politiken uppställda skrankor bortfalla! — En dylik önskan höres i sjelfva verket, liksom en återkommande refräng, nästan från alla håll i dessa mötenas och samqvämens dagar. Det är ett faktum att folket, menige man i alla tre rikena börjat upptaga och göra till sin egen den lösen, hvilken så många af Nordens stormän velat skrifva på vår fana. Jag anförde i mitt första bref till Aftonbladet några märkliga yttranden från århundradets början af Geijer, Grundtvig och Wergeland; denna gång skulle jag kunna berätta om de sistförflutna dagarnes mångsidiga utveckling af dettaj samma tema: nödvändigheten af den nordiska enhetstankens förverkligande. Från rådplägningsrummets bänkar och festsalens talarestol såväl som i det enskilda umgänget hör man snart sagdt dagligen trooch huldhetslöften afläggas till den skandinaviska iden; män af alla samhällsklasser, från mi-l: nistern ned till handtverkaren och bonden, bekänna sig öppet till öfvertygelsen om sammanslatningens nödvändighet. Densamma förfäktas numera ej endast af skandina: vismens äldre målsmän; äfven bland dessez forne motståndare har — detta är det anmärkningsvärda — mer än en framstående man befunnits redobogen att göra gemensam sak med dem han förnt bekämpat. — Så förspörjes i alla kretsar mäkten hos id6n, Haraldstanken, som går igenom tiden, enände det ursprungligt sammanhörande, för. rigets helheds sag, mod söndringsånden under småheds flag. (H. Ibsen,) Men detta vigtiga ämne uttömmes ej på en gång. Jag äterkommer dörtilli den fortgatta inledningen till min skildring af den danska kulturen i våra dagar. Civ. B. RE BRöättezångsoch Polissaker.