Aftonbladet – 21 augusti 1872, sida 3

salguv IV1C UCKH ULlUuol. JUUL VILLIG, HUNSLO Ipeln Elfström, hade sett Hög kastande fler: Istenar och ännu ett vitne, konstapeln Wal Hin, hvilken arresterat Hög, upplyste at Hög vid visitation innehade tvenne tomm: hbalfbuteljer, för hvilkas åtkomst han ej för mådde nöjaktigt redogöra och dem han så lunda antagligen tagit på vaktkontoret. Gardisten vid Andralifgardet H. Forsberg förekallades. Han uppgaf sig ha varit hem ma i kasernen hela aftonen intill dess den reqvirerade piketen, i hvilken han deltog. afmarscherade från kasernen Målet angä ende Forsberg anstår tills vidare och han ställdes på fri fot. Trumpetaren vid Svea artilleriregemente C. H. Askelöf erkände öppet, utan att något vitne erfordrades, att han kastat en sten samt att han, i begrepp att kasta ännu en, derifrån hindrades af en äldre kamrat vid regementet, hvilken förde honom från plat sen, Den sistnämnde befanns sålunda vara den ende af alla, som erkände sig ha deltagit i våldsamheterna, men ej nog dermed att alla de öfriga, oaktadt bestämda vitnesmål mot dem förebringades, förnekade all delaktighet, utan de gingo i sitt trots samfäldt till och med så långt att hvar och en påstod gig icke ha sett en enda af garnisonens manskap deltaga i våldet. Fortsatt förhör kommer att hållas om lördag i poliskammaren. Sedan de tilltalade, åtföljda af vederbörande kompaniombud, återförts till kasernhäktena, infördes de tilltalade civila personerna, hvilkas antal sedan i måndags ökats genom ännu tvenne häktade, nemligen smedsarbetaren A. Norgren och arbetskarlen J. Andersson Sjösten. Skräddarelärlingen J. Olsson, som först förekallades, erkände sig ha kastat tvenne stenar mot kontoret. Arbetskarlen C. G. Örn förnekade all del aktighet i våldsamheterna, hvarföre icke mindre än fyra vitnen afhördes. Första vitnet, konstapeln Sandell, vitnade att Örn varit den främste och ifrigaste ej allenast vid befriandet af lifgardisten utan också när hopen sökte intränga på vaktkontoret. Konstapeln Elfström hade sett Örn vara den verksammaste bland alla och hade han under en längre stund kastat stenar, skrikit samt uppmanat alla i närheten att deltaga i oordningarne. Ett tredje vitne, konstapeln Forslund, instämde till alla delar i det af vitnet Sandell gjorda meddelandet. Konstapeln Wallin hade fått tre slag af Örn, hvilken, understödd af flere andra, sökte taga sabeln från vitnet. Stenhbuggaren J. G. Falk ville ej erkänna sig ha deltagit i oordningarne, hvarföre fyra vitnen afhördes, nemligen konstapeln ElMfström, som förklarade sig bestämdt igenkänna Falk såsom en bland de främste i hopen, oupphörligt kastande stenar; konstapeln Carlsson betygade äfven att han igenkände Falk och hade sett honom kasta stenar mot kontoret. Falk bestred hvad mot honom förebringades och tycktes vilja öfvertyga vitnena, som förut ej kände honom, att de misstagit sig på hans person, Men nu framträdde ett tredje vitne, konstapeln Johansson, som ej allenast intygade att Falk varit med och kastat sten under hela tiden, tan försäkrade äfven att han, som tjenat DÅ samma regemente som Falk, ej kunnat misstaga sig, då han sedan länge känt ho om, Kommissarien Wallander upplyste att an sett Falk vid 8-tiden på aftonen i folkw0pen, Smedsarbetaren E. F. Ryning erkände att ran väl var framme ett tag, men åtminstone 100 steg från kontoret. Han nekade ör angifvelsen att ha kastat sten eller att vå annat sätt ha förgått sig och tillade att an bara titta en liten stund och så gick ag, Vitnena, tre till antalet, hade dock relt annat att säga. Konstapeln Otterman ade igenkänt Ryning i en af de främste i olkmassan och hade sett honom kasta minst 0 stenar. Som hr Otterman tillhör den letektiva poliskåren och sålunda ej kunde nbålla Ryning, emedan han då Inpit fara tt blifva känd, följde han honom noga och Itpekade honom någon stund senare för raktpolienns konstaplar, som togo hand om wwonom, Konstapelin Klintorph hade sett Wyning minst fyra gånger fylla fickorna ned sten och kasta mot kontoret. Vitnet neddelade dessutom att den tilltalade vid äktandet ännu hade en sten qvar i rockickan. Konstapeln Lindgren hade sett Ry ing sysselsatt med stenkastning under hela iden från kl. 348 till 129. Efter dessa raverande vitnesmål fann Ryning för godt tt yttra, att han visst inte ville bestrida tt det så förhållit sig, som vitnena påstått, en ban hadej ej varit nykter på aftonen ch visste sälunda ej hvad han gjort. Arbetskarlen Anders Lindström erkände tt han varit inne på kontoret, men nekade öfrigt till allt, gom om honom blifvit anräldt. Trenne vitnen hördes. Hustru E. onsson och ogifta Charlotta Björk intygade åda att de sett Lindström kasta sten, hurra ch uppmana andra att deltaga i oordningarne. oliskommissarien Johansson upplyste att an i sjelfva dörren till polisvaktkontoret vött den tilltalade, som då bar en mängd aker. Lindström slog kommissarien i hufudet, när denne skulle anhålla honom, hvarfter kommissarien anlitade militärvakt för ans gripande, som då skedde. Handtlangaren C. G. Andersson sade sig äl ha varit närvarande och åsett uppträet, men ej deruti deltagit. Bokhållaren lane upplyste att den tilltalade med en fönterbåge slagit mot dörrarne till vaktkontoret ch sedermera varit andra behjelplig vid örrarnes aflyftande. Konstapeln Grönqvist ade sett honom kasta tvenne stenar, den na in i nedre våningen, den andra i den fre. Konstapeln Rydgren hade jemväl sett onom kasta sten under tumultet. Dessa åda sistnämnda vitnen intygade sammantämmande, att Andersson hela tiden varit sällskap med en person, hvars kläder och tseende de båda vitnena, hvar för sig hörda, ogsamt och fullkomligt lika beskrefvo. Kontaplarne Lönnberg och Carlsson intygade ikaledes att Andersson deltagit i stenkastingen. Mot Andersson funnos ännu flere itnen, men det ansågs fullt tillräckligt hvad edan förekommit. Drängen C. J. Grip blef ställd på fri fot ch anstår målet, hvad honom rörer, tills idare för vtterliosare hevigning