Aftonbladet – 21 augusti 1872, sida 2

dragelsen blef känd, var utomordentlig. Der skulle hafva varit stor, ifall det händt hvilken som helst att midt på ljusa dagen och på sin egen mark sålunda blifva mördad men då den mördade var Helene Treherne en lady så ung och nygift samtarftagarinna till en af de största och äldsta egendomar i grefskapet, kände bestörtningen inga grän ser. Hvar och en; som kunde; bidrog med all ifver till efterspaningarna; förfärar för dådet, undran öfver bevekelsegrunderna dertill samt deltagande för den mördade unga qvinnan fyllde alla hjertan och man nar. Medan de sålunda undrade, beklagade och spanade vidt och bredt, anade de föga. huru nära föremålet för alla dessa till siv ytterlighet stegrade känslor i sjelfva ver ket befann sig. Då det skärande, gräsliga skriet, som efter brottets föröfvande bröt sig öfver mördarens läppar, genljöd i par kens ostörda stillhet, ilade han som jagad derifrån. Ehuru galen han var, drefs han af en instinktlik känsla att dölja sig un dan; hejdlöst rusade han genom buskar och snår in i den djupaste, tätaste skogen, gtörtade fram genom kärr och mossar, ända tills han nådde en djup, af ormbunkar, fis och barr fylld grop, der han andlös och tillintetgjord nedföll. Äfven på de små, någon gång af menniskofot beträdda stigarne ji denna skog, skulle det varit lätt att gå vilse. Så mycket mera då, om man fördjupade sig i den obevandrade delen deraf. Der låg han, bemäktigad af insigten om hvad han gjort; så småningom intagen af en sinnesförvirring, hvilken alltmera närmade sig gränsen af vanvett — der till bragte han hela den första natten och anira dagen, orörlig och tyst, endast då och då mumlande någonting oredigt och flåsande med en andedrägt så häftig, som om han brottats med döden,