Aftonbladet – 20 augusti 1872, sida 3

på markem. På de ifriga frågorna om stäl let hvarest hon låg, kunde flickan endast svara vid vägen, der alla gullvifvorns växa; men som sådana funnos öfverallt i hela parken, var notisen ej särdeles upply. sande. Huru som helst var den dock till räcklig att sätta ett halft dussin karlar, med George i spetsen, på fötter för att genomsöka parken. Etter att ha gått i olika direktioner på de väsentligaste vägarne kommo de in på de mera undangömda, då helt plötsligt den gamle taffeltäckaren Stevens, som i all sin tid tjenat vid herrgården, häftigt fattade George vid armen, höll honom tillbaka och utropade: Inte ni, sir, låt mig gå först. Han hade nemligen uppfångat en skymt af den utsträckta gestalten, med de blåaktiga fingrarna gripande om gräset och liggande säsom en menniska icke gör då hon är vid lif. Han husbonde hade likväl samtidigt träffats af samma syn och kunde icke -afhållas från att gå fram. Tjenarne drogo sig slagna af häpnad och förfäran tillbaka och den unge maken gick ensam till den fasaväckande gestalten. Hans första tanke var att hon fått ett anfall af svindel eller slag, någonting värre kunde han icke ana. Varsamt och med ömhet upplyfte han liket, vände ansigtet emot sig — alla sågo det och hvarje tvifvel flydde för de slående bevisen på verkliga förhållandet. Anletsdragen buro dödens omisskänliga prägel — kulan hade träffat midt i pannan och krossat en del af denna och hufvndskålen. Att säga att George var förstenad är kanske ej nog betecknande och likväl finnes intet annat uttryck till skildrande af den fasa, som grep honom vid devna syn. Han hade icke älskat denna qvinna och derför var-ej sorgen den förherrskandö känslan då han upplyfte