Aftonbladet – 19 augusti 1872, sida 2

Hon började att häftigt gå framåt vä gen — han gick efter henne. Hö6lene, sade han vänligt, det var ledsamt, att du kom hit för ingenting. Skall jag kanske följa dig hem först och sedan gå till hundgårdarne. . Nej, svarade hon snäsigt, jag kan mycket väl gå ensam. Han qvarhöll henne fortfarande och tilllade, men kanske vore det bäst att jag följde dig. Jag säger ju, att det inte behöfs, svarade hon med en så vresig ton, att den betog honom lusten att fortsätta ämnet I sådant fall;, sade han, kommer jag hem så fort jag kan och vi kunna då enligt öfverenskommelse rida på eftermiddagen. Han väntade att få mottaga ett farväl som svar på det vänliga han sade henne, men utan ett ord eller en nickning gick hon hastigt sin väg. Och han vände om till skogvaktarbostället med nedstämdt lynne och beklämdt hjerta, Hon stod några minuter obeslutsam och såg framåt vägen, tog derefter upp den långa sidenklädningen omkring sig och började gå hemåt. De framför henne utbredda naturscenerierna voro förtjusande, men egde likväl icke makt att väcka en känsla af fröjd i Helenes sinne. Det är tvifvel underkastadt om hon ens lade märke till deras skönhet. Fåglarnes jublande lofsånger till himlen för sommar och sol funno ingen genklang i hennes bröst. Doften af blommande hagtorn och den balsamiska luftens milda, uppfriskande fläktar, ingåfvo henne ej dessa behagliga känslor, hvilka så gerna väckas till verksamhet under inflytandet af en herrlig natur. Under det hon denna morgon vandrade pemåt lyftes ej hennes tankar med tacksam