Aftonbladet – 16 augusti 1872, sida 3

Om William Trehernes, svarade han, : det han hjelpte henne upp på hästen. Skulle du inte tycka om att bjuda Elfrida hit, min söta Helåne? frågade morfadern. som nu äfven satt i sin sadel.Hon kunde blifva ett så angenämt sällskap för dig, då du sitter ensam och George är ute. Åh ja hvarför inte, svarade Hålene. jag tycker rätt bra om henne och finner det mycket ensamt och träkigt här på lan det med er två. Kanske skulle det blilitet lifligare om hon kom; morfar kan gerna bjuda henne — hon såg så grufligt blek och mager ut när vi voro i Milborough — gjorde hon inte det, George? Den dag vi voro på besök hos henne och hon stod i ljusskenet med den svarta hatten på sig föreföll bon mera död än lefvande — kommer du ihåg det, George ? Ja, svarade han. Mår du inte väl, George? frågade onkeln hastigt. Jag har en svår hufvudvärk, svarade han saktmodigt; men jag skulle förmodligen anses göra mig skyldig till en stor ohöflighet, om jag begärde att få slippa rida ut med er i dag. Nonsens, svarade mr Treherne, det vore tvärtom dåraktigt af dig att medfölja; synnerligast som solen bränner starkt och endast skulle försvåra din hufvudvärk. He6lene och jag kunna rida ensamma, Men Hålene hade satt sig i sinnet, att hennes man skulle medfölja och tänkte ingalunda gifva efter. Så nyckfull och besynnerlig du är!sade hon, utan att fästa minsta afseende vid hans hufvudvärk, då vi redan sitta i våra sadlar och din häst: står färdig bredvid. Jag är säker om att du mycket väl kan rida om du bara försöker, det är ju löjligt att stanna