Aftonbladet – 16 augusti 1872, sida 3

de aldrig kunne mätte varda, si, herdarn veta intet förstånd, hvar och en ser upp: sin väg, hvar och en girigas för sig i sit stånd, då prestmötet i Westerås förlide år, såsom de nu i tryck utkomna hand lingar nogsamt visa, ej handlade stiftel sen och dess vänner i lag? Månne det äl! ett rätt användande af bibeln att på dett: sätt utvälja strofer, för att dermed skan dalisera dem, som äro en misshaglige under åberopande att detär Guds ord. Mec herdar på anförda ställe och i Hes. 34: ff., hvilket ock plär anföras, menas obestrid ligen närmast Israels styresmän, både and liga och verldsliga. Om desssa språk på samma sätt skulle användas emot folkets samtliga styresmän; är det icke skandal skrifveri? Är det icke de äkta folkagita torerna af det sämsta slaget, som så göra? Skall bibeln rätt brukas, så skall den väl läsas till sjelfpröfning, men ej för att derur hemta stöd till medmenniskors smädande. Om man tror, att denna andeliga skandal press, som på anförda sätt brukar bibeln, ibland folket gör mindre skada till förvillande af dess begrepp och till frammanande af en terrorism öfver dem, hvilka ej hylla säll skapet, än den öppna skandalpressen, som ej tager på sig andlighetens fårakläder — så misstager man sig högeligen. Som stiftelsen fordrar frihet för sig att hvar som helst få verka med sin inre mission bör den väl ock, om annars någon konseqvens finnes, lemna andra frihet att verka ibland sig. Den eller de, som ville företaga sig att genom inre mission ibland sällskapet och i dess anstalter verka till åstadkommande af en grundlig bättring och omvändelse från egen sjelfberömmelse till aktning för medmenniskor i deras religiösa tro, fastän de ej sälla sig till sällskapet, och i detta sitt företag kunde i någon mån lyckas, gjorde sig helt visst mycket förtjent af fäderneslandet. Kan väl nägon större skandal gifvas, än att neddraga kristendomen på det sätt som detta sällskap gör, att folket förvillas och förvildas af det, som skulle upplysa och förädla detsamma? I Preussen har Bismarck funnit nödigt att vidtaga åtgärder för att söka stäfja de upphetsningar, hvartill de särskilda, af staten dock rättsligt erkända, bekännelserna inom riket kunde gifva anledning; här har ett, sällskap, som staten aldrig erkänt, tagit sig före att utsända agitatorer och under sin öfverhöghet upprätta sällskaper med sina särskilda styrelser här och der, för att i religionens, namn apphetsa sinnena emot alla dem, som ej vilja böja sig och erkänna detta sällskap. Hvarmed skall detta sluta? Förunderligt nog finnes det äfven universitetslärare inom teologiska fakulteten i Upsala, som härtill medverka, såsom akademiadjunkten M. Johansson, hvilken förut varit i Wäktaren åberopad och nu äfven i Budbäraren n:o 3 åberopas. Af hvad efter denne teologie adjunkt ur Teologisk Tidskrift anföres, ser det verkigen så ut, som skulle stiftelsen, medan den räckt lastar en hvar, som är emot densamma, vilja lära sina vänner, att ingen skulle ega att säga något emot sällskapet vid äfventyr att söra sig skyldig till upproriskhet och förkt för den kyrkliga ordningem. Hvar innes denna lag? Den finnes icke; men lerför att en lag finnes, som säger: Medemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare j förment, att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, — — — Uppträder ågon, som ej är prest eller enligt kyrkoagen berättigad att offentligen predika, vid lylik sammankomst såsom lärare med and iga föredrag, som anses leda till söndring kyrkligt hänseende eller förakt för den ulmänna gudstjensten m. m., så vrider och vänder man på denna förordning så, att nåsom ej ens skall vara berättigad att varna ör de utsända agitatorerna såsom obehöriga, rän bevisadt är, att de äro sådana, att örbud för dem kan af kyrkorådet gifvas, följd hvaraf de skola ega att under tiden Itan motsägelse fritt grassera. Månne ett ådant religionstvång, som man härmed relat lägga på den evangeliskt-lutherska yrkan i vårt land, att hon ej ens skall ;enom ordet och förmaningen ega rätt att ärna sig för -partiandar, blott dessa förlara sig vara medlemmar af evangeliskt utherska kyrkan, var med denna lag åsyfadt? Å omslaget till Pietisten 1870 G. 4 eprisar P. Waldenström den s.k. lekmannaerksamheten, d. ä. att f. d. drängar och småkolelärare m, fl. öfvergifvit sitt ordentliga rbete och stryka omkring såsom predikaner, men tillägger, att djefvulen — hvilken et är så godt att skylla på, när man ställer umt till — blifvit så förargad öfver denna erksamhets nytta, att han derföre ock utände-bedragare att predika, hvarföre inga ndra böra mottagas och höras, än de som lifvit rekommenderade, hvarmed man väl an stå till svars inför Gud. Enligt M. ohanssons i Teologisk Tidskr. och D. A. Ä:s Budbäraren kyrkolagstolkning hafva lärare evangeliskt-lutherska kyrkan dock icke amma rätt att varna för dem, som ej blifit af den lagliga kyrkostyrelsen förordade, utan äro sända tilläfventyrs af P. Valdenström, Fosterlandsstiftelsen m. fl. eller å af sig sjelfva! Hvarje eftertänksam kan äraf finna, hvilken frihet detta sällskap, om fordrar frihet för sig och dervid söker j: vödja sig på lag, vill unna andra, Här. ro hierarkiska anspråk som förslå; Skalll venska folket låta detta sällskap råda öfver g? Vi tro det icke. Man har mycket dat och skrifvit om nödvändigheten af ett arkt försvar för att häfda vår frihet och elfständighet emot utrikes fiender; det torde heller vara mindre nödigt-att tänka på dtagande af ötgärder för att förekomma ligiösa upphetsningar rikets inbyggare in jrdes. då försvaret mot vttre fiender ock!1 i j t t