Aftonbladet – 16 augusti 1872, sida 3

utsändande och småskrifters spridning öf ver hela landet föreställa folket, att des helsa vore så illa tillgodosedd, att enda med let till räddning vore att blindt förtro sit åt dessa qvacksalfvare och sällskapet oci derjemte gifva gåfvor, testamenten; vor det så säkert, att helsovården skulle dera förbättras? Om dessa qvacksalfvare också lyckades, hvilket nog vore troligt, att med sina tal och skrifter samla omkring sig en mängd menniskor, öfvertygade dem, att de hittills gått med döden i hjertat och blifvit så oförsvarligt vårdade, om de tagit råd af bepröfvade läkare, att de skulle helt fort hafva dött, om någon af sällskapets qvacksalfvare ej anländt, och dessa qvacksalfvare så tillstiftelsen inberättade, af hvilket behof deras utsändande varit, enär så många kommit till dem och sökt deras bot, så att de nu, efter att hafva fått af deras lifselixir, mest bestående i munnväder, voro friska, och stiftelsen i tidningar och årsberättelser förtäljde, hvilka stora ting blifvit uträttade, och deraf ännu Aera tillströmmade och dertill gåfve gåfvor, testamenten; vore det ändock så säkert, att en sådan stiftelse skulle vara till gagn för folkets helsa, så att sjukdomar och död dermed skulle vika? Flera arma godtrogna, som låtit narra sig af de stora orden, skulle, om de ock omsider insåge, att de blifvit lidande, blygas att bekänna sin lättfärdiga godtrogenhet och derför tiga. Det blefve alltså dessa, som ej trott qvacksalfvareskojet, hvilka egentligen läto höra hvad de förnummit. Det vore naturligtvis en beqväm motbevisning, om stiftelsen blott finge svara: han tror icke på gagnet af vår verksamhet, och derför behöfva vi ej bry oss om anmärkningarne! Började stiftelsen, när anmärkningarne efterhand blefvo alltmer närgångna, åter slingra sig och svara: det erkännes, att våra qvacksalfvare ej äro fullkomliga; men det är ju. ej heller läkarne? har någon skada skett, så kommer det deraf, att läkarne på flera ställen ej velat samverka med våra qvacksalfvare och derigenom tvungit folket, som sökte helsan, att vända sig uteslutande till våra qvacksalfvare; riktiga läkare, som ömmat för sina medmenniskors helsa, hafva deremot med tacksamhet mottagit våra qvacksalfvare, och många aktade män skänkte oss sitt förtreende; hvilket vi omtala och framhålla. på det att fölket må fortfarande och alltmer skänka oss sitt förtroende, på samma gång vi låta veta, att de läkare, som ej ställa sig till vår tjenst, skola för folket förklaras vara oduglige; — vore en sådan stiftelse aktningsvärd? Och se, en sådan qvacksalfvarestiftelse i andligt afseende är den Evangeliska Fosterlandsstiftelsen med sin s. k, inre mission, som Aftonbladet förut med fullt skäl kallat ett samhällsondt. Wäktaren har derpå genmält, att stiftelsen har tillvunnit sig många redliga och aktale mäns förtroende. Säkert är likväl att flera ;redliga och aktade män finnas, som till fullo erfarit och öfvertygat sig om, att denna stiftelse, trots all sjelfberömmelse, icke förtjenar förtroende. Wäktaren har på Aftonbladets anmärkningar tillika fiffigt svarat, ätt de kommo från ett håll, som ej ville erkänna kristendomens hufvudlära: Kristi gudom. Menar Wäktaren, ätt af ron på Kristi gudom följer, att man måste söra gemensam sak med Fosterlandsstiftelsen, så vilja säkert många deremot inlägga sin protest. Stiftelsens utsände hafva ock sökt bevisa Fosterlandsstiftelsens sanna wristlighet deraf, att otron ogillar densamma, Hvilket ömkligt sofisteri! Är en särskild s. k. inre mission för lärvarande behöflig, för att föra menniskor till rätta, så vore det visst i främsta rumnet för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, att len komme till insigt om sina synder och lödvändigheten af bättring. Eller äro då kanske denna stiftelse och dess vänner så uldeles syndfria, att det är blott andra, som ;ehöfva omvändas? År det idel fromhet akom de ofta använda bibliska orden? Den om någon tid med uppmärksamhet följt äsartidningarne, Budbäraren, Församlingsännen, Wäktaren och hvad de heta, skall örvisso hafva kunnat öfvertyga sig, när ippmärksamhet fästes derpå, att dessa tidingar ej heller försmå skandalskrifveriet. by hvad är skandalskrifveri? Är det icke tt genom lömska smädelser emot någon samhällsklass; som man tycker stå sig vägen, uppegga mindre tänkandes otilll vörliga hat? Med all den andlighet, som kall utmärka Budbäraren, står densamme någon måtto efter den sämre skandalpresen, då den idkeligen, efter de rapporter olportörerna till stiftelsen insända, smädar tenigheter och prester, som ej mottaga kol: ortörerna såsom Guds englar och bulla pp för dem? (I nr 2 d, är läses, att på . tt ställe presten är den värste svärjaren f alla, hvarpå, väl såsom motstycke der: ill, från ett-annat ställe omtalas;: att den ättsinnade presten vänligt och kärleksallt upptager kolportören, hvarföre de-skola os presterna infinna sig, och kolportörens nskan återgifves: Ack, om vi åtminstone de festa församlingar hade sådana lärare, om lefde så i enfaldigheten i Kristus och icke ktade smäleken.) Kan det icke med skäl allas skandalskrifveri, när det i Församngsvännen läses i en införd artikel, att presten i de flesta (märk: flestal) församngar. är en lejd herde, så att de stackars enniskorna sällan eller aldrig få höra ett elt, rent och lefvande Guds ord, om ej essa lekmän och, kolportörer-komme, hvarör kyrkornas upplåtande för dem fordras? ch hvad var alla de tillmälen, som uttalaes emot rikets presterskap i Waäktarens yrkomötestankar den 3 Sept. 1868 och uppgandet af en artikel med åberopande af s. 56 : 10, 11, som lyder: Alla deras iktare äro blinde, de veta allesammans in t, tyste hundar äro de och kunna intet raffa, äro late, ligga och sofva gerna, men ära atarka hundar till brannan 3 ante 4 bt ms a 4 6 MM MM mr MA MÅ. Be Fö