Aftonbladet – 14 augusti 1872, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Ett borttappadt får återfannet, Svenska Amerikanaren berättar följande: I söndags eftermiddag, den 24 sistl. Juli, omkring kl. 4 anlände till Omaha omkring 4 å 500 mormoner från Sverige på deras väg till Utah. Tre hundra af dem voro qvinnor och de öfrige män. Somliga af fruntimren voro ganska vackra och klädda i modern drägt. Dessa måste dock hafva varit de qvinliga missionärer, som blifvit sända från Utah till Sverige för att göra proselyter. ; det hela sågo dessa menniskor både fattiga och okunniga ut samt voro mera att beklaga än klandra. Vid deras ankomst hit tilldrog sig en upprörande scen mellan dem och stadsmyndigheterna och stadsboerna. Orsaken härtill var försöket att frälsa en qvinna från det öde, som väntade henne i mormonernas förlofvade land. Men för att kunna meddela detaljerna i sin helhet måste vi gå tillbaka något i vår berättelse. ör omkring två år sedan anlände Sven Peterson från Sverige hit till landet och tog homesteadland i Iowa, 200 mil från Council Bluffs. Han uppodladej flitigt sin farm och eger nu ett beqvämt boningshus och ladugård samt 18 stycken fäkreatur. Under hela tiden hade han underhållit en regelmässig bygfvaxting med sin hustru, hvilken han lemnat efter sig der hemma till dess han kunde förskaffa sig ett komfortabelt hem i Amerika för sig och sin familj. För omkring 3 månader sedan hade han bestämt sig för att under sommaren efterskicka sin hustru. Döm då om hans förvåning, när han sistl. Maj erhöll ej mindre än 3 bref från henne med underrättelse, att ett stort antal af hennes grannar, och bland dessa äfven hennes egen broder, blifvit omvända till mormonismen och ärnade emigrera till Utah och att hon blifvit öfvertalad att följa dem. Hon önskade att hennes man skulle försälja sitt hem i Iowa och förena sig med dem i Omaha. Peterson kunde dock ej se saken i detta ljus och bestämde sig derför att frälsa sin hustru från polygamiens snaror, i hvilka hon fallit. Han reste derför för tre veckor sedan till Omaha och har väntat på ee ankomst ända sedan. Osäker om huruvida något motstånd skulle uppstå från mormonernas sida, meddelade han sig visligen med polismyndigheterna. Han utverkade från dem en stämning å sin bror och andra mormoner för förskingrande af hans hustrus egendom i Sverige. Derefter gick han öfver till Spoon Lake för att möta sin hustru der. Så fort tåget stannade och passagerarne gingo ut för att byta om tåg, igenkände han sin hustru, gick fram och helsade på henne. Mötet var ganska kallt. För en lång stund såg hon på honom tigande, slutligen började tårarne komma från hennes ögon; då först började han tilltala henne. Hon bad honom sälja sin farm och följa henne till Utah. Utan att yppa hvad han hade i sinnet, samtyckte han att göra så, blott hon ville vänta tills Han funne någon köpare. Detta lofvade. hon; men hennes bror, som hörde detta, påstod att han kunde komma efter och att hon ingalunda komme att dröja här. Konduktören Joe Tenton och andra tillhviskade Peterson att ej gifva efter och han skulle då kunna befria hela sin familj (han hade äfven fyra barn, som medföljde modren) blott de kommo öfver floden till Omaha, Så snårt tåget sakta närmade sig stationen i Omaha, gaf Peterson en signal till polismannen, betecknande att han funnit den han sökte och att denne skulle göra sig färdig att bistå honom, om så behöfdes. Under tiden hade flera hundra personer infunnit sig för att åse tilldragelsen och äfven räcka en hjelpsam hand. Då tåget stannade, gingo polismännen och några jernvägstjenstemän ombord och togo Petersons familj i besittning. Seende detta, rusade mormonerne på polisen och de öfriga med skuffningar, slag och hotelser. Mormonernas ledare voro engelsmän. Dessa bemäktade sig äfven en af poliserna, men måste naturligtvis lemna sitt byte, då arresteringsordern visades och revolvrarne framdrogos. Mormonerne fortsatte oväsendet för en stund, men sedan de förnämsta ledarne tagits i säkerhet, afstannade kampen. Och hade de ej våp hört såsom de gjorde, hade troligen hela sällskapet blifvit arresteradt för störande af friden. Petersons svåger och några andra arresterades, men sedan de förts uppåt staden ett stycke och blifvit tillräckligt skrämda, lössläpptes de igen. Petersons hustru och barn fördes till fängelset, hvarest de höllos tills tåget fört de andra mormonerne från staden. Hon var nu villig att följa sin man till hans hem och förklarade att hon bevekts till sitt handlingssätt af de öfriga mormonerne som hotat att göra henne allt möjligt ondt, om hon ej efterkom deras önskningar. Mr Peterson och familj stannade i Omaha öfver natten och anträdde i måndags resan till deras nya hem i Iowa. — De första norska emigranternoe till Amerika. I en artikel i Kristiania Dagblad om norrmännen i Amerika läses följande: För norska läsare torde det icke vara obekant, att Elleng Persen var den första norrman, som för 51 år sedan utvandrade till Amerika. Han var en bonde från Stavangerhållet och sin första tur till Amerika gjorde han öfver IR år 1821. En amerikansk tidning meddelade för fle år sedan en berättelse om det första norska utvandraresällskapets — 53 personer från Stävangertrakten reste år 1825 — öde, hvilket är så egendomligt, att vi tro att man med intresse skall läsa en reproduktion af hufvuddragen deri. Då dessa personer hade beslutit sig för att lemna hemlandet, köpte de en liten slup — man påstår att det var blott en Hardanger-jakt, åtminstune var fartyget bygdt i Hardanger — för 1800 ENG och lastade den med jern för att afgå till Newyork. En af passagerarne vid namn Lars Larsen skall ha varit den egentlige redaren, men största delen af passagerarne hade andel i spekulationen. De afreste från Stavanger på Amerikas frihetsdag den 25 Juli på den lilla slupen, som kallades Restaurationens. Antingen det nu var i tanke att uppsöka passadvinen eller det skedde alldeles oförvarandes, visst är, att det ej dröjde länge förr än de kommo så långt sydvart som till Madeira. Här påträffade de en dag ett fat Madeira-vin flytande i hafvet,