Aftonbladet – 14 augusti 1872, sida 3

Då hon inträdde, kom Helene med storartade maner emot henne och gjorde henne sina ursäkter för att ej hafva kommit förr, men hon hade en sådan massa af visiter att aflägga. George! ropade hon med sin sträfva, högljudda stämma till mannen, som med nästan bortvändt ansigte stod lutad emot spiselkanten, ser du inte mrs Treherne. Herre Gud, min söta! jag förmodar jag måste kalla er mrs William för att göra någon åtskilnad, det finnes nu en sådan mängd af mrs Treherne, Om vi inte riktigt taga oss till vara, blanda vi väl bort våra egna män till slut., tillade hon med ett gapskratt. Han kom fram och tog Elfrida i hand, men hon skulle efteråt omöjligen kunnat redogöra för hur han såg ut eller hvad han sade. Han framstammade någonting om, att det var angenämnt att återses samt några andra vanliga fraser, och händerna vidrörde bvarandra utan den minsta tryckning, blickarna möttes ej. Elfrida prisade inom. sig den hastigt inträdande skymningen och vände sig åter till Helene. Det var ledsamt att jag ej råkade er, då jag gjorde min visit. Den konventionella osanningen gick med ansträngning öfver hennes darrande läppar och ljöd ej misshagligt för H6lene, hvilken nu i glansen af sin nya värdighet bokstafligen gick upp i sjelfkärlek och fåfänga. Hon var öfverdrifvet magnifikt klädd, och som allting för hennes toilett hade blifvit af andra utvaldt och ombesörjdt samt ingen: ting berott på hennes egen smak, var hennes klädsel ganska harmonisk i afseende på snitt. och färger. Men den eleganta drägten var i synnerhet egnad att märkbart sticka