Aftonbladet – 14 augusti 1872, sida 3

Det var endast den oväntade åsynen af en ensam vandrare, som rökande sin cigarr med hufvudet tankfullt sänkt, gick ett stycke framför åkdonet, hvilken sålunda alarmerat henne. Hennes snabba blick, hade oaktadt afståndet genast känt igen denna smärta gestalt och hjertat hade flödat öfver af sinnesrörelse och förvåning att han promenerade här på den ensliga stigen och ej var med de andra? Damerna voro ute för hela dagen och han — brudgummen — den lyck: lige äkta mannen var ej med sin hustru, mor och syster, utan vandrade ensam, tankfull på den aflägsna, obesökta gångstig der de ifordna dagar gått sida vid sida. Det var ett farligt ämne för Elfrida att unrande dröja vid, ty hennes gissning öfver anledningen till hans dervaro kunde blott utfalla så, att hennes kinder glödde af förtjusning och ögonen simmade i glädjetårar. Likväl hade aldrig mera brinnande böner för hans frid trängt sig öfver hennes läppar, än då hon denna qväll i minnet återå kallade åsynen af den tankfulle vandraren på den ensliga skogsvägen. Elfrida hoppades att kunna undvika att vara hemma när Hö6lene skulle göra sin kontravisit, hvilket hon dagligen motsåg; hon tillsade derför regelbundet om sin vagn straxt efter frukosten och gjorde en längre tur ut åt landet. Men hon var dömd att icke undgå det fruktade obehaget. En eftermiddag straxt efter det hon hemkommit ifrån sin utflygt (aftnarne voro ännu så gvala, att hon ej kunde dröja ute till sent), och just höll på att aflägga ytterplaggen, anmälde kammarjungfrun att kapten och mrs Treherne väntade i salongen. Elfrida blef dödsblek och darrade i hvarje led, men nu fanns ingen undflygt. Hon behöll påisig att och kappa och gickned som hon var.