Aftonbladet – 14 augusti 1872, sida 2

nöjd — och hon försökte ideligen att öfvertyga sig sjelf derom, under det att tårarne ymnigt runno utför hennes kinder. Hela Milborough tycktes med otålighet vänta de nygiftas återkomst. Elfrida kunde aldrig möta någon officer af det etthundradetjugonde lancierregementet, utan att de stannade för att fråga henne om dagen för deras favorits, kapten Trehernes ankomst ännu var utsatt. Som George omedelbart efter sitt giftermål hade tagit afsked var han icke längre deras kamrat. Då han friade till Helene hade det varit onkelns be stämda önskan, att han skulle lenina militärtjensten. Likgiltig som han då var för allting hade han utan tvekan gått in derpå, men då tiden kom, att han verkligen skulle öfverge en tjenstgöring, hvilken han alltid med det högsta intresse omfattat, kände han det, som en bitter uppoffring lagd till alla de öfriga med hvilka han frivilligt belastat sig. Det var rågan på måttet af sjelfförödmjukelsen, sista inbetalningen af köpesumman på Ariscedwyns herregods. De öfriga af kärlek, ära och sjelfaktning voro redan gjorda — detta sista offer var en bagatell jemfördt med de andra. Han kunde knappast efteråt förklara för sig sjelf huru han lyckats släpa sig igenom de tråkiga månader de tillbragt på kontinenten och han var tacksam då de ledo mot sitt slut, ehuru det var honom likgiltigt om han tillbragte tiden i Fraukrike eller England. Han hade ingenting emot,att på hem vägen tillbringa en vecka i Milborough och ansåg det vara honom likgiltigt om han såg eller icke såg Elfrida. I hjertats djup gömde sig dock en hemlig, gnagande längtan at återse henne, äfven om ej ett ord skulle vexlag dem emellan. De anlände emellertid William Treherne var mycket angelägen at