Aftonbladet – 13 augusti 1872, sida 3

römde astronomen i nyssnämnda stad Plantamotis skulle ha upptäckt en komet, som i storlek öfverträffar alla, som bittills visat sig, med ofantlig hastighet störtar i direkt linie mot jorden och den 12 Ang. skulle sammanstöta med denna. Kort derpå förklarade Plantamour i samma tfdning på det bestämdaste, att han nyligen hvarken upptäckt någon komet eller förutspått en förut icke observerad komets sammanstötning med jorden på en bestämd dag. I sjelfva verket har i år intill denna dag fvarker någon ny komet blifvit upptäckt eller någon förut redan bekant åter visat sig eller varit att förvänta. Men väl har man den 9—12 Augusti åter väntat sig skådespelet af en stjernfallssvärm. G. von Boguslawsky i Stettin meddelade nyligen i Neue Stettiner Zeitung följande om sammanhanget mellan kometer och stjernfall: Den komet, hvars kärna kommit jorden närmast, bland alla hittills kända kometer, var den för kometkunskapen så utomordentligt vigtiga 1770 års eller den Lexellska kometen, hvilken närmade sig jorden på 312,000 mils afstånd (månens sexdubbla afstånd från jorden), väl utan att man då visste det, men också utan att lemna efter sig ringaste spår af inflytande på jorden. Denna komet kom i sitt lopp genom rymden Jupiter så nära, att denne attraherade honom tre gånger starkare, än solen förmådde på detta afstånd, och anvisade honom en ny hana till fö!jd hvaraf han ännu mer närmade sig Jupiter, så att denne kunde upplösa och fullkomligt förstöra den af en lös sammangyttring af små kroppar bestående, således föga täta kometen och dess beståndsdelar. Hvad det möjligen blef af en på detta sätt upplöst komet har ända till den senaste tiden varit en olöst gåta. Astronomen Schiaparelli i Milano har löst den och i de årliga stjernfallssvärmarne den 13 och 14 November samt den 9—12 Augusti igenkänt denfordna kometens beståndsdelar: Emedan denna meteorskurs flesta stjernfall tyckas ha kommit från stjernbildeu Perseus, har man kallat hela detta Augusti-fenomen Perseiderna. Schiaparelli har nu bevisat, att dessa Perseiders banor äro nästan identiska med den stora tredje kometens af 1862 bana, hvars omloppstid enligt Oppolzer är 121, år; vidare att Perseiderna äro produkten af denna komets i aflägsna tider till en del skedda upplösning, och att de under tidernas lopp bilda en fullkomligt sluten ring, hvilken jorden årligen den 9—12 Aug. genomskär och hvars inom området för hennes attraktionskraft kommande delar till följd af sin glödgning inom vår atmosfer på en medeltalshöjd af 15 till 18 mil bli synliga för oss såsom stjernfall, under det att moderkometen fortsätter sin bana midt i den af honom alstrade ringen. Somliga deler af denna ring äro tätare besatta med meteorer än andra; träffar jorden dessa delar, så uppstår ett rikare Augustistjernfall än andra år; detta tilldrog sig enligt stjernfallskatalogerna åren 880—841, 925—933, 1029, 1243,1451, 1770—1789. hvaraf man kan sluta till en period af 103 år, så att vi under nästa årtionde möjligen kunna räkna på ett större stjernfall i Augusti. Som månen detta år den 9—12 Augusti går ned kl. strax efter 10, så är han föga hinderlig för observationerna, isynnerhet som hufvudstjernfallet först inträffar efter midnatt. I fall himmelen är klar, skola vi då njuta det vackra skådespelet af snabbt på hvarandra följande eldmeteorer i långsträckta banor på himmelen, utan fruktan att vi den 12 Augusti skola sammanstöta med den förmenta kometen. 1862 års komet, som genom sin partiella upplösning alstrat Augusti-stjernfallen, har sedan denna tid M 10 år aflägsnat sig mer än 100 millioner mil från oss; vi sammanträffa blott på ett för oss högst ofarligt sätt i Augusti hvarje år med de vf honom utströdda stjernfallen, men ingalunda med denna komet ielt eller med någon annan.