Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 5 Augusti. En af de tilldragelser i vär inre politik, som på sin tid mest väckte uppmärksamhet och länge fortfor att visa sina verkningar, var den splittring, som för omkring 20 år sedan fanns inom storthinget mellan den s. k. vestländska oppositionen under hennes gamle ledare Ole Gabriel Ueland och det östanrfjellska Norges landtrepresentanter. Som den närmaste anledningen till denna splittring har man i allmänhet betraktat den då uppdykande arbetareoch backstugusittare-frågan. I denna likasom i det hela taget rörande de särskilda öfriga på dagordningen stående frågorna slöto sig Östlandets representanter närmare till tjenstemannaklassen och städernas representanter, under det att den vestländska oppositionen mer sökte upprätthålla den gamla bondeoppositionens traditioner och ytterligare befrämja dem. TI lång tid utöfvade denna söndring mellan landtrepresentationens två hufvudgrupper sina olyckliga verkningar, och man kan säga, att det egentligen först var efter valen är 1868, som ett ömsesidigt närmande och sammanslutning började inträda, hvilken sammanslutning sedermera blef pröfvad och stadgad genom de gemensamma striderna för införande af årliga storthing, genom motståndet mot unionsförslaget och slutligen genom det på nytt upptagnå arbetet att bereda statsrådan tillträde till storthinget, Känslan af gemensamhet i intressen och syftemål, det fosterländska sinnet och öfvertygelsen om nödvändigheten att städse allt mer och mer befästa egandet afsjelfstyrelse mäste ju också i längden vara starkare än de splittrande krafter, som olikheten i lefnadsomständigheter och deraf intryck tagande åsigter helt