Aftonbladet – 13 augusti 1872, sida 2

låg hennes himmel i tanken på George Treherne. Det hade varit nyttigt för Elfrida, om hon under denna dystra bröllopsdag hade haft sin syster hos sig och varit hödsäkad att uppehålla åtminstone ett ytire lugn, samt ej som nu haft ostördt tillfälle att obe hindradt öfverlemna sig åt de qvalfulla betraktelser, hvilka gjorde sig sjelfva. Hon skulle icke då kunnat stänga sig inne i sin sängkammare för att under hvarje framskridande timma martera sig sjelf med föreställningen om hvad som tilldrog sig på Ariscedwyn — hon skulle icke ideligen tyckt sig höra det inbillade ljudet af bröllopsklockorna, hvilkas klang icke på många mil när nådde Milborough —; lion skulle icke sett alla de lyckönskande bröllopsgästerna, den trinti ferande bruden, den glänsande vigselringen på hennes finger — (vid denna tanke ryckte Elfrida af sig sin egen och kastade den på golfvet) — icke hört namnet af mrs George Treherne gå från mun till mun. Mrs George Treherne! var det väl möjligt att han — att George gifvit någon rättighet att bära detta namn — att blifva ett med honom! O, arma förtviflade hjerta! det stannade och var nära att sprängas vid denna grymma visshet. Hon egde ej makt att gråta och var för djupt förkrossad att kunna utbrista i en klagan som ej egde ord. Om Grace varit hos henne denna natt skulle Elfrida, om ock sömnlös, hafva delat systerns bädd; icke då som nu skulle — un der det George:s blomstrande brud tryggt somnat vid hans sida — Elfridas smärta gestalt i sin djupa sorgdrägt hafva vankat fram och tillbaka i sängkammaren, med det bleka ansigtet tärdt af ängest, ögonen tårlösa och insjunkna, blindt stirrande framför sig och de späda händerna tryckta emot