Aftonbladet – 13 augusti 1872, sida 2

atsmannhen, Thiers, alltid trogen de bådalpc rpligtelser, han åtagit sig, på samma gång tr spekterar den förbehållsklausul, försam-o1 gen beslutit, och upprätthåller republi-g en, i det han låter denna styrelseform tillTa odogöra sig Frankrikes gradvis fortgående (C :erupprättelse, Han antog sin mission utän ir ;rbehåll. Han mottog republiken, och hanln all troget återlemna henne sådan hon blif-1q it honom anförtrodd. p Om nationalförsamlingens ställning tilllf publiken yttrar han: r Församlingen har icke velat förklara sig li ;r republik, emedan en stor del af hennes, iedlemmar hylla monarkiska tendenser. Hon js ar icke kunnat grundlägga en monarki, lg medan fruktan att framkalla de allvarsamt 1aste oordningar inom landet hindrat henne !l rån att omstörta den närvarande tingensl:s rdning. Sålunda stäld i valet mellan hvad l, on icke vill och hvad hon icke kan göralt — alltför mycket hindrad af sina tendenser ; rån att styra Frankrike på republikahskt: ätt, men alltför klok för att trotsa påtagiga hinder — håller hon fast vid provi-i oriet. . Angående frågan om nationalförsamlingens ipplösning yttrar han: Hurn svåra dagarne, veckorna och må1aderna än må vara, så gå de likväl; tiden sår alltid framåt, och den tidpunkt, då natiovalförsamlingen skall nedlägga sitt mandat, var kommit närmare. Det räder någon osäserhet i fråga om när denna tidpunkt skall zomma, men ingen om att den skall komma. Många äro af den tanken, att församlingen icke länge skall öfverlefva betalningen af le tre milliarderna och territoriets befrielse. Omständigheterna skola afgöra detta; men hon kan i alla händelser icke åtskiljas förr. Det är nationalförsamlingen och den regering, hon tillsatt, som börjat underhandlinsarna, som bragt till stånd utbetalningen af två milliarder och utrymmandet af 34 lepartement; och henne tillhör den uppgiften att äfven befria de öfriga genom att utbetala återstoden af vår ofantliga lösepenning. Det skulle vara ett oförlåtligt misstag att genom en upplösning afbryta gånsen af detta mödosamma verk. Efter att ha uttalat sin öfvertygelse om att den dag icke kan vara aflägsen, då frågan om den definitiva styrelseformen för Frankrike skall afgöras af en nyvald församling, och att den enda styrelseform, som hädanefter kan ega någon framtid i Frankrike, är den på allmän rösträtt grundade republiken, yttrar han sig närmare om beskaffenheten af den nya konstitution Frank: rike bör gifva sig och uttalar sig för representationens successiva förnyande genom partiella val, enkammarsystem och exekutivmaktens utväljande genom nationalförsamlingen. Han säger nemligen härom: Den från den allmänna rösträtten utgångna och hela Frankrikes vilja uttryckande nationalförsamlingen stiftar lagar och representerar den suveräna makten, likasom konungadömet under den gamla monarkien. I enlighet med denna princip bör hon aldrig sluta med en upplösning och allmänna val utan förnya sig genom partiella val. Denna församling tillsätter i sin ordning — ty försemlingar äro icke gjörda att styra omedelbart — den exekutiva makten. Detta är en väsentlig punkt i den republikanska styrelseformen, sådan vi nu hafva den. I Förenta Staterna utgår exekutivmakten icke från representationen; men i Frankrike bör den göra det. Den olyckliga utgången af 1848 års försök är ett bevis derför. Många skarpsynta personer sökte på den tiden bespara oss denna erfarenhet; men man lyssnade icke till dem, och icke långt derefter sågo vi en mened, en blodig statskupp, upp komsten af en absolut inakt med alla de olyckor i följe, som den absoluta makten och förblindelsen alltid medföra... I de olika projekten till em ny konstitution höra vi mycket talas om bildandet af ett öfverhus. Jag skulle icke ha något att invända mot denna id6, om jag i Vårt land kunde upptäcka de element, som erfordras för en sådan institution. Efter att ha betraktat det öde, som drabbat de tre öfverhus vi haft sedan första kejsardömets fall, kunna vi icke undgå att anmärka, att deras auktoritet och inflytande gradvis minskats, Pärskammaren tnder restaurationen var en mycket mera betydande korporation än pärskammaren under Ludvig Philip, och denna åter stod vida öfver senaten under Napoleon III. Orsaken är tydlig. Dessa institutioner hade alltid endast ett illusoriskt värde, ty de voro icke upprunna ur folket; de hemtade icke sin styrka från några element, som förefunnos inom vårt samhälle. Ett öfverhus nu gkulle blifva icke mindre illusoriskt, ty det skulle aldrig blifva annat än en skugga. Vi böra åtnöja oss med vår centralförsamling och betrakta våra lokala representativa församlingar eller generalråd såsom ett slags andra kammare med verklig lifskraft. Journal des Debats har från sina korfespon denter i Wien mottagit några officiösa uppIvugningar anoeåanda kbaigarang af Rucg