Aftonbladet – 13 augusti 1872, sida 2

han möjligen skulle för flera år lemna Eng land, öch under denna skilsmessans hårde tid skulle de genom saknaden förädla sin: känslor och vinna den själens renhet, son en gång kunde göra dem värdiga af et återseende, vid hvilket ej en sick, bj er blick skulle få förråda tillvaron af en otill låten, men dock så sorgfälligt bekämpac kärlek, och när detta i en icke alltför afläg sen framtid hägrande återseende inträffade skulle de återknyta det vänskapsband, hvil ket, ej längre förrädiskt, förblefve oupplös ligt intill lifvets slut. Denna illusion had smekt hennes fantasi och till och med för mildrat bitterheten af den första, grymm: smärtan, Tron att deras gemensamma pröf ning var ett medel till bådas förädling, ble henne en balsam för de tallösa qval hot ålagt sig att tåligt bära. När då underrättelsen om hans förlofning hann henne, försvann ända till sista skym ten af denna tröst; ett nytt, aldrig fruk tadt mått af sorg blef henne nu tillmätt George Treherne gift — — och detta mec en qvinna som hvarken kunde vinna hans kärlek eller hennes vänskap — — nu förs voro de fullkomligt skilda. Han kunde hellre — ja vida hellre hafva dött och så lunda med ens blifvit utstruken från anta let af dem bland lefvande väsen, vid hvilke Elfridas hjerta varit fästadt — då hade har likväl ännu tillhört henne, Nu syntes henne till och med hoppet att blifva förenad med honom i ett kommande lif hafva förlorat sin ljufhet. Huru kunde hon veta om icke äf ven der Helene du Broissart skulle träda emellan dem och påyrka sina rättigheter! Arma Elfrida! hon hade ännu icke lärt sig inse att de, hvilka hoppas på himlens salig: het för någon sådan orsaks skull ej kunna begära att få sin väntan uppfylld. Ännu