Aftonbladet – 13 augusti 1872, sida 2

AN — O, älskade Charley! Ja? oppas för hans egen skull, att han 27. det, men jag vågar Knappast tänka derpå, ännu mindre tala erom. 7 ELFTE KAPITLET. Sista droppen uti sorgens kalk. Jag har icke velat uppehålla mig vid långa beskrifningar öfver George Trehernes bröllop, emedan jag i den föregående delen redan skildrat ett giftermål af lika sorglig beskaffenhet, och mina ärade läsare skulle möjligen börja misstänka mig att alldeles betvifla tillvaron af lyckliga äktenskap; men Gud förbjude något sådant. Om min berättelse är egnad att isynnerhet framhålla dåraktiga och obetänksamma handlingar, dikterade af oerfarenhet och öfverilning, så meddelar jag dem blott såsom sanna tilldragelser, icke såsom gifna konseqvenser af alla dylika förhastanden. Till Elfrida, som ensam satt i sitt ödsliga, dystra hem, nådde ej det högtidliga ljudet af bröllopsklockorna och likväl trodde hon sig höra dem under hela denna förfärliga dag. Hon var nu alldeles öfvergifven, ty sedan hon blef konvalescent hade fadren företagit sin länge tillämnade resa till Skottland och Grace hade medföljt honom. Öfverlemnad åt sig sjelf och sorgen, gaf hon denna senare frihet att beherrska alla hennes tankar. Underrättelsen om George Trehernes giftermål hade träffat Elfrida såsom ett vida hårdare slag, ett mycket bittrare lidande än det frivilliga afsägandet af hans kärlek förorsakade henne. Oaktadt hennes hjeltemodiga beslut att för alltid afbryta deras förtroliga umgänge, närde hon dock, sig sjelf ovetande, ett kopp för framtiden. Aldrig hade hon inrymt den föreställningen att han skulle gifta sig. Hon trodde, att