Aftonbladet – 12 augusti 1872, sida 2

sar — vid anblicken af den närvarandeg ällningen gripit en så erfaren, besinnings-d ul och kritisk betraktare. Man torde erra sig, att han var en bland dem, somle rotesterade mot det plebiscit-oväsende, som ly några norska städer tillställdes med an-l1 dning af storthingets bekanta misstroende dress mot den Stangska ministeren, sedan anktion vägrats å den grundlagsändring, om för statsrådets ledamöter ville öppna illträde till stortbinget. Af denna,ihvarje all välgrundade protest, hvarom till och red regeringsvänner bort kunna förena sig — sådana nemligen, som egt nog mycket ugn, politiskt förstånd och opartiskhet, för tt förmå respektera en national-representaions åsigter och åtgärder lika väl som en niniståres — var man ej berättigad att sluta ill förf:s uppfattning af den vidt utseende constitutionella striden och dess anledningar, y emot det af de intolerante regeringsvänrerne, märkligt nog efter Jaabeks föredöme, mnordnade plebiscit-bullret, kunde man vis l. serligen göra invändning, utan att derför ställa sig på storthingets sida; men den nu 1tgifna skriften lemnar ingen tvekan qvar om förf:s ställning till hufvudfrågan. Förf. kan ej tro, att ministårens storartade program för grundlagsreformer är allvarsamt menadt. Han tror snarare, att reseringen velat antyda, att de alla äro lika omöjliga, om än af olika grunder, i det att några aldrig skola vinna folkets, andra aldrig regeringens samtycke: alltså en ny framställning af den eviga oföränderlighetens lära. Att nu, sedan man en gång försummat det gynnande tillfället, göra upplösningsrätten — för att ej tala om alla de andra förändringarna — till vilkor för stats-rådens tillträde till storthinget, finner han vara oförnuftigt. Ty derest man, rörande konungens och folkets grundlagsenliga rättigheter, vill uppgöra ett krämare-bokhålleri af inkomst och utgift, foriran och skuld, så är visserligen upplösningsrätten en större makt för kontingen, än han nu har, och en mindre för storthinget. Men statsrådens säte i thinget förändrar ej på det sättet maktförhållandet. Det är blott en ny form, ett nytt fält för det kraftprof, som alltid kommer att ega rum mellan ett lands politiska ledare. Den nuvarande styrelsen har naturligtvis rätt att uttala sin fruktan, att hon skall komma att tappa i den muntliga debatten. Ty hvarje menniska har ju lof att vara blygsam eller ängslig, om hennes själsoch kroppsbeskaffenhet sådant föranleder. Men de nuvarande statsråden ha ingen rätt att förutsäga om alla sina efterföljare i råds kammaren, att de alltid skola förlora ikamp med storthingshöfdingarne. Vår grundlag är ej ett personligt privilegium till fördel eller beqvämlighet för de närvarande kung lige rådgifvarne ; den skall gälla för långa slägtföljder.. Skärpan i denna sista anmärk ning ökas än mer i följande yttrande: öl det möjligt, att den norska konservatismer fattar sitt kall så, att statsvisdom skall be stå nti, att förhala alla saker, både gode och onda? Eller gäller det blott att hindra att någon förändring skall inträda i de när varande makthafvarnes lifstid? Den förr: frågan må besvaras med en ny, hvarför di Idenna samma stillaståendets politik skaffa Ifolket de snabbaste materiella befordrings medel med ånga och ljungeld. Icke pass: de till en menniskoålders långsamhet i at lantaga lagförslag? Till den senare förutsätt ningen hör den frågan, om verkligen norsk: I statens framtid skall bero af dess nu lef I vande embetsmän.