Aftonbladet – 10 augusti 1872, sida 3

Öfverste Ulrie Dahlgren. (Slut. fr. gårdagsbl.) De många tusen fångar som försmäktade i Richmonds fängelser och för hvilkas befrielse Ulric Dahlgren offrade sitt lif hade emellertid varit utsatta för en stor fara. Betydliga avantiteter krut hade af fienden blifvit lagda under de byggnader, hvari de voro instängda och man hade underrättat dem om att vid minsta utsigt till befrielse ur fångenskapen skulle de sprängas iluften. Efter det pöbeln i Richmond under flera dagar fått mätta sina blickar med åsynen af den så fruktade fiendens lik, blef detsamma med åsidosättande af alla religiösa bruk begrafven. Ett tacksamt fädernesland skulle dock på ett lysande sätt bringa den sista gärden af aktning åt den så tidigt bortryckte krigaren. Det skulle dock dröja mera än ett år innan detta kunde ske, Först den 31 Oktober 1865, säledes 20 månader efter det Ulric Dahlgren fallit ett offer för sin hängifvenhet emot olyckskamrater, skulle den sista ärebetygelsen komma honom till del. Då alla som till det sista varit öfverste Dahlgren följaktiga blifvit tillfångatagne, sväfvade man länge i evisshet om hans öde. Oroande rykten om hans fångenskap kommo till hans anhöriga, men först i slutet af månaden fick hans fader underrättelsen att håns gon icke mera var bland de lefvandes antal. Straxt derefter kom närmare underrättelse om det ovärdiga sätt, hvarpå fienden sökte nedsvärta den dödes minne. Sorg och harm bemäktigade sig allas sinnen. Från alla håll fick den olycklige fadren emottaga bevis på deltagande och huru djupt man saknade den så tidigt bortgångne. Det batteri Ulric Dahlgren först tillhört beslöt samfäldt att aflåta en skrifvelse till fadren, hvari de förklarade, att fäderneslanlet uti hans son förlorat en af sina mest lofvande officerare och att armen nu saknade sin tappraste och hängifnaste man; att le med denna förklaring icke ansågo sig bilraga till upphöjande af dens minne, hvars lof ljöd från allas läppar, utan att de dermed endast ville framhålla honom som ett lysande föredöme för dem sjelfva, att de hoppades att då Ulric Dahlgen med starka band var fästad vid staden Filadelfia, der han tillbragt sin barndom, denna stads invånare icke skulle underlåta att åt den unge bjelten resa ett monument, mera varaktigt in uttryck af beundran och vördnad, och att de sjelfva som ett bevis af den djupa sorg len fordne kamratens död hos dem uppväckt sfter honom ville anlägga sex månaders sorg. Fåfänga försök gjordes emellertid från fadrens sida att återfå sonens lik. På förfrågan derom i Richmond erhölls det svar, att vid undersökning af grafven densamma befanns tom. Snart underrättades dock faIren att personer i Richmond, som blifvit ljupt upprörda öfver den ovärdiga behanding man tillåtit sig emot den tappre yngingen, lätit uppgräfva och undangömma hans lik för att efter fredens slut återställa let till hans anhöriga. Stora händelser skulle tima och mycket blod flyta innan den rättvisa saken till slut segrade. Ändtligen efter mera än ett års strider var sydstaternas krafter uttömda. Richmond eröfrades och dermed var deras hopp ute. Först i Oktober månad 1865 fördes Ulric Dahlgrens jordiska qvarlefvor, inneslutna i en metallkista, från det ställe i närheten af Richmond, der de hvilat öfver ett ir, och nedsattes den 30 i samma månad i stadshuset i Washington, der detsamma ställles under hedersvakt af 6 officerare,