Aftonbladet – 9 augusti 1872, sida 2

STODKHOLM den 9 Augusti in D En radikal ministere. : I. OC Det är ej fråga om Spanien, Grekland : ler Rumänien, ej heller om en med storm sh oväder till makten nyss kommen regeng, otälig att med nya qvastars kraft ana väg för drömda idealer eller åtminstone ed ett rikt program hålla sitt parti vid odt mod. Nej, fenomenot uppenbarar sig Norge och hos n regering, som sutit länge id styret och visat ett mer än betänksamt gn, men nu med ens skiftar färg, nemli en den Stangska ministåren, som räknar in tillvaro från 1861. Denna företeelse är hög grad tänkvärd och lärorik, och för jenar att följas med liflig uppmärksamhet vårt land, alldenstund de intill ohållbarhet pända förhållandena i Norge svårligen kunna ndgå att återverka på Sverige och unionen. in märklig anledning att taga detta ämne betraktande erbjuder prof. L. Kristensen Dass nyss utgifna skrift Om aarlige Storhing). Genom en historik öfver frågan om rliga storthing breder denna skrifilen bjert elysning öfver den konstitutionella strid i rårt brödraland, som har sin rot i vägranlet af sanktion å beslutet om statsrädens illträde till storthinget eller, rättare, i sätet och motiveringen för denna sanktionsvägran. Innan vi öfvergå till redogörelse ör Daas skrift, skola vi, med ledning af den worska regeringens Indstilling om afslag L den af storthinget beslutna grundlagsförindringen, kasta en återblick på denna saks ; siden. Den i fråga varande reformen — statsrådens rätt att deltaga i storthingets förhandlingar — har stått på dagordningen i ej mindre än femtio ärs tid. Om styrelsens, . representationens och folkmeningens sysselsättning under ett halft århundrade medi en politisk fråga kan anses innebära någon borgen för mångsidig och mogen pröfning och mot förhastad afgörelse, så har åtminstone det vilkoret följaktligen icke saknats. Att norska folkets konservatism och djupa vördnad för 1814 års grundlag och för dennes eget, i 3 112 uttalade, anspråk på orubblighet ej i denna sak förnekat sig, ses också deraf, att de ideligen förnyade förslagen om statsrådens tillträde till storthinget till en början ej lyckades vinna något, i anseende till röstetalet nämnvärdt understöd. Först efter tjugu år, eller 1842 blef ett förslag om sådant tillägg till storthingets reglemente, att under behandlingen af regeringens lagförslag en statsrådsledamot skulle ega att dektaga i odelsthingets och det förenade stor thingets förhandlivgar, åtminstone af vederbörande komit (utskott) förordadt, men af storthinget med;70 röster afslaget; först 1848 blef ett grundlagsförslag, väsentligen öfverensstämmande med det i år icke sanktionerade, såväl af konstitutionskomiten tillstyrkt, som af storthinget med enkel, således otillräcklig pluralitet (55 mot 46) antaget; och först 1851 fick ett grundlagsförslag om statsrådens tillträde till storthinget i den utsträckning, som af hvarje storthing bestämmes, den qvalificerade pluralitet, som grundlagen fordrar. Ja, man var till och med så betänksam, att man 1845 sporde höjesteret, om ej möjligen den föreslagna förändringen rent af strede mot grundlagens principer — 2 112 säger nemligen, att en grundlagsförändring maa aldrig modsige denne Grundlovs Principer, men alene angaa Modificationer i enkelte Bestemmelser — men denna tvekan fick ej medhåll i höjesteret. Med denna den långsamt mognande öfvertygelsens varliga, nästan omärkliga rörelse framåt förena sig också de särdeles starka garantier mot öfverilad ändring, hvarmed norska grundlagen sjelf omgärdat sig. Den har icke blott, såsom andra författningar, förlagt det definitiva beslutet om en grundlagsändring till en annan storthingsperiod, efter nya val, än den då det framlades, utan fördrar ock två tredjedelar af storthingets röstetal för dess antagande. När opinionsarbetet och erfarenheten så långt fortskridit, att sådan majoritet kan vinnas, då bör man väl ock, om någonsin, få antaga att den mognade folkmeningen fätt ett tillförlitligt uttryck, så vida ej annars hela representationssättet är alldeles otillfredsställande och egnadt att frambringa en vanstäld bild af folkets politiska medvetande och vija. Derest svenska grundlagen innehölle ett dylikt stadgande om två tredjedelars pluralitet, skulle en enda nej-röst utöfver de 58, som den 16 Februari 1870 i Andra kammaren afgåfvos mot ändring af 2 28 R. F., hafva besegrat de 116, som röstade ja; detta exempel är upplysande nog, hvad en qvalificerad majoritet vill säga. Också äro förändringarne i Norges grundlag sedan 1814 hvarken många eller — med undantag af årliga storthings införande — särdeles betydliga. Förslagen om statsrådens tillträde till storthinget uppgå, om vi räknat rätt, till ett antal afomkring tretio under en tidrymd, som sagdt är, af femtio år. Fyra förslag ha äsyftat att genom tillägg till storthinge:s reglemente lösa frågan, hvaraf ett ramkom redan 1821, ett annat 1842 ;ch tvenne 1845. Sedan höjesteret sistamnda år uttalat den åsigt, att stor .ninget ej grundlagsenligt egde att Le öm bestämmelser i reglementet geuomföra reformen, har man öfvergifvit försöken att på denna omväg lösa frägan. Fem gånger har regeringen sjelf framlagt grundlagsförslag i ämnet, nemligen 1833, 1836, 1839, 1845 och 1848. Enskilda grundlagsmotioner ha väckts — stundom flere på en gång — åå tolf af de nitton lagtima stor) Den utgör första häftet af en ny norsk tidskrift, som under namn af Tids-Tavler utgifves af Daa och synes vara ämnad dels för behandling af vigtigare tidsfrågor, dels för literär kritik.