Aftonbladet – 8 augusti 1872, sida 2

mycket för dig som för mig sjelf, då jag fann, att jag var så illa sjuk, emedan jag visste att du skulle anse dig vara väsentligaste orsaken dertill, men detta är egentligen inte hvad jag ville meddela dig. Det är mycket hårdt att säga — tillade hon, under det tårarne, hvilka, icke längre kunde återhållas, ymnigt droppade i hennes knä. Men det måste ske George! Vi få inte ens vara vänner, åtminstone inte såsom vi hafva varit — med ett ord, vi måste upphöra att se hvarandra. Gode Gud! Frida, utropade han, du vet inte hvad du säger; din sjukdom har försvagat dig rysligt! Jag vet det, återtog hon, men jag är likväl stark nog att fulifölja hvad jag känner vara min pligt. Det är i sanning intet lätt åliggande, George. Jag har underhållit känslor för dig, hvilka om Gud ej varit med mig, jag inte vet hvarthän de kunnnat föra mig. Allt intresse för hem och pligter, alla mina tankar hafva gått upp och förlorat sig i min kärlek för dig. Jag lefde såsom i en dröm, till dess du väckte mig. Huru förvillad måtte jag inte hafva varit, då ett dylikt uppvaknande varit nöd vändigt för att återkalla mig till verkligheten. Frida, jag har ju sagt att det aldrig mera skall blifva så. Nej, emedan det inte skall yppas tjllfälle dertill, svarade hon; det onda slutade inte der, George — mitt barn blef krympling och dödades genom min egen oförsvarlighet att hängifva mig åt känslor, hvilka borde varit bannlysta ur mitt hjerta. Är det möjligt? frågade han med sänkt röst, Du måste hafva misstagit dig. (Forts.)