Aftonbladet – 6 augusti 1872, sida 3

IIsförhällandena i Östersjön och möjlig heten af en vinterseglats derstädes. (Slut från gårdagsbl.) För att tydliggöra påståendet att drif-i ej är farlig att möta ute i öppna sjön skal jag anställa ea jemförelse med de förhbål Tlanden, som råda i polarhafvet. Emedar drif-isen derstädes sannolikt alltid är fler årig, så förekommer densamma mest i stor: Igrofva stycken, som hafva en yta af fler: tiotal qvadratfamnar och en tjocklek af fler: tiotal fot. Att forcera denna drif:is, di den är litet packad, är omöjligt äfven fö den bäst utrustade ångbåt; är den deremofi gles, så kan den trafikeras i lugnt väder men alldeles icke i storm, ja till och med: starkare blåst. Vindens, vågens och hafs strömmens förenade krafter sätta nemliger de kolossala isstyckena i rörelse med er våldsamhet, som man endast, efter att hafva sett den och erfarit dess verkningar, till fullo kan uppskatta. Också skall det höra till sällsynta undantag att ett fartyg i en sädan belägenhet kan räddas, ty faran kan jemföras med att segla i ett haf, fullt af rörliga klippor. Helt annorlunda visa sig förhållandena i ett sådant vatten som Öster. sjön och Finska viken. Här blifver drif. isen aldrig så grof, att man äfven under stark storm skulle riskera något att gå in uti densamma. Tvärtom tjenar den här att nedsätta dyningen och derigenom bilda ett slags nödhamn. Att så är förhållandet har jag erfarit under färderna med Sofia åtminstone under senhösten. Ända in i medlet af Januari visade sig drif-isen, oaktadtlångvarig köld, ega ofvananförda egenskap på ett i ögonen fallande sätt. Att ångbåten Sofia i öppna hafvet blef instängd af is för nägra dagar berodde på en tillfällighet, som ej på förhand kunde beräknas. Det inträffade nemligen, att en skeppsbruten besättning behöfde hjelp och att ångbåten derföre gick in bland isen, under det en dyning sönderbråkade densamma; men då besättningen väl kommit ombord, så hade dyningen upphört och samtidigt sjönk temperaturen betydligt, i följd hvaraf isstyckena fröso tillsamman och gjorde återfärden rent af omöjlig. Medgifvas måste att detta varytterst abnorma förhållanden. Instängningen inträffade den 7 Januari nordost om Odenshelms fyr, och en af de följande dagarne uppstod en häftig sydostlig blåst, som satte isen i rörelse och dref den emot Finska sidan. Då den stannade var ångbåten i sigte af Jussarö båk på omkring tre geografiska mils afstånd. Så snart stormen lugnat, började isen genast röra sig med strömmen, men på samma gång äfven att brista sönder i stora stycken, En remna öppnade sig på omkring 20 famnars afstånd från fartyget, som nu kunde spränga sig ut, oaktadt isen säkerligen var omkring 8 å 10 tum tjock. Häraf framgår, att redan hafsströmmen är tlilräcklig att komma ett ganska starkt istäcke att brista sönder, och sällar sig härtill blåst, så går det klarligen så mycket lättare; en instängning i drif-is uti öppna hafvet bör derför aldrig kunna blifva långvarig. Ehuru Sofia icke kom att erfara någon storm uti lös drif-is på Östersjön, så gifver dock isens hela beskaffenhet vid handen, att ingen fara deraf kan härflyta, utan att den tvärtom lemnar ett skydd. Huruvida förhållandena kunna blifva något svårare på våren känner jag ej af egen erfarenhet, men anser för sannolikt att detta ej är fallet, ty om drif-isen äfven blifyver något gröfre, så blifver den äfven lösare, till följd af värmen både från vattnet och vårsolen. Huru bör ett ångfartyg, som instänges i drif-is behandlas? är en fråga af stor vigt, men också mycket lätt att besvara. Detär nemligen alldeles nödvändigt att se till det fartyget ligger uti en öppning uti isen, så stor att detsamma kan vändas åt alla sidor, dels för att undvika den fara, som kunde härflyta af isstyckenas skufvande emot hvarandra, dels för att hafva ett litet rum för ansats, då isen skall sönderbråkas. Att åstadkommandet af en dylik öppning är en sak, som erbjuder ringa svårighet, inses lätt. Hvad sjelfva isbråkningen angår, så visade det sig lämpligast att låta fartyget med fart gå upp med fören på isen, som då tryckes ned, hvarefter skutan backades för att taga ny ansats, hvarvid den brustna isen följde med, I jemförelse med detta sätt att spränga isen var allt, som kunde åstadkommas med såg, yxa etc. af mer än ringa betydelse. Härvid spelar propellern en vigtig roll som isbråkare, ty all den lösbrutna isen krossas af dess slag. Ett fartyg, som med framgång skall göra tjenst vid ett dylikt tillfälle, måste derföre