Aftonbladet – 5 augusti 1872, sida 2

Du måste vara utan henneoch hvad mera: är, du måste helt och hållet afstå från tanken att se Grace så ofta. Som du vet harl: jag aldrig tyckt om henne och när jag giftel: mig med dig, förband jag mig ingalunda li att gifva husrum åt alla dina slägtingar, när helst de begära det; jag vill inte hafva någon här som förvrider hufvudet på dig och inbillar dig, att du är misshandlad, om man begär, att du skall göra den vanli gaste sak. Det gör inte Grace, svarade Elfrida, med hetta, hon har aldrig ställt till osämja någonstädes. Hon skall heller inte få tillfälle att göra det hos oss, svarade mannen, och om du har inbillat henne, att hon skall vara här under din nedkomst, så var god och undanröj den villfarelsen så snart som möjligt, ty jag förbjuder dig bestämdt att be henne. Huset blir fullt nog utan henne. Och för att göra slut på samtalet lemnade han rummet under det han talade. Det var kanhända icke någon allvarsam missräkning, eller borde icke under andra omständigheter hafva varit det, men Elfrida var sjuk och sorgsen och benägen att se allting i dess mörkaste dager, hvarföre ock den upprörda sinnesstämning, i hvilken hennes man lemnat henne, fortfor och tilltog till dess att hela hennes utseende bar ett tydligt vitnesbörd om hennes inre lidande. Gråtande och ensam i sin salong, fann henne George Treherne, när han en timme efter frukosten öfverraskade henne. De sista fyra månadernas själsqval hade äfven på hans yttre menniska lemnat tydliga spår. Under det hon svagt kämpat emot sina känslor, hade han tillåtit sina att okufvade beherrska honom, och som fallet är hos alla, hvilka icke hålla en beständig vakt öfver