Aftonbladet – 5 augusti 1872, sida 2

när han vidrörde hennes hand, och hvarje puls att brinna, när ljudet af hans röst nådde hennes öra. Och likväl fortfor hon att hängifva sig åt det farliga sällskapet; hon vågade att vara ensam med honom, att tänka på honom och drömma om honom och om några samvetsskrupler eller minnet af Grace störande trängde sig emellan hennes närvarande lycka, var han alltid till hands att resonnera bort det och lugna hennes oroade känslor med någon förrädisk sofism, till dess hon sökt öfvertyga sig sjelf att det, som icke var påtagligen orätt, var tillåtet — att hon icke begick någon synd uti att nära och underhålla känslor, hvilka bon skulle blygts att låta någon utom honom ana. Uppvaknandet ur denna dvala blef våldsamt. Det var Elfridas lifligaste och ofta uttalade önskan, att hennes far skulle blifva hennes läkare vid den förestående nedkom sten, och att hon skulle hafva sin syster Grace hos sig. Tanken på att blifva mor emotsåg hon icke med nägon af de stolta, hoppfulla känslor, som de flesta qvinnor hysa under samma omständigheter. Hon var ett undantag ifrån mängden af unga hustrur, hvilka finna en sådan glädje uti att med egna händer få förfärdiga de små utstyrda plaggen att dermed välkomna sina -älsklingar, liksom om de små varelserna kunde begripa vid sitt första inträde i verlden, med hvilka kärleksfulla tankar de redan före sin födelse varit omhuldade af sina mödrar. Utstyrseln för William Trehernes tillkommande arftagare eller arftagerska låg full komligt i ordning, men hvarje stygn derpå hade blifvit taget af yrkesmässiga fingrar. Den unga modren hade köpt, hvad man sagt henne vara nödvändigt, och tog derefter ingen vidare omsorg om saken. Hon var