Aftonbladet – 2 augusti 1872, sida 2

synnerhet i ett afseende väckte mr Trehernes stora godhet emot Helene skolkamraf ternas afund. Han lät nemligen hålla för henne vid en närbelägen ridskola en egen ridhäst, hvilken tillika med en ridknekt hvarje eftermiddag stod till hennes disposi tion för de dagliga promenades å chevalmademoiselle du Broissart behagade taga. En vacker eftermiddag, icke långt eftor ofvannämnde söndag, då John först återsett Helene, lät hon sin häst långsamt gå framåt landsvägen. Plötsligt sprang en grof, snuskig karl i bomullskläder upp från dikeskanten — huru, kunde hon aldrig förklara — och grep tag i hästens tygel. Det afsked hans kamrater förutsett, att han skulle få från jernvägsarbetet, hade mycket riktigt inträffat — och han stod nu med förtviflan i hjertat och tvenne:tomma händer ånyo utan sysselsättning. Helene du Broissart, tag dig i akt för hvad du säger till honom nu — — Ett lätt skri undföll henne, men innan ridknekten hann fram, visste hon hvem det var, som vågat hejda henne. Och all färg lemnade hennes blomstrande kinder, då han nästan: vildt utropade: Nell! känner du inte igen mig? Blek och darrande framstammade hon: John, är det du? Säg till den der karlen att jag vill tala med dig, sade han, då ridknekten närmade sig och med häftighet ville affärda honom. Edward! sade Helene, vändande sig till tjenaren, rid före på ett par minuter, jag vill tala med denna karl. Och ehuruisitt sinne högeligen undrande, hvadi all verlden den unga ladyn kunde hafva att säga den ler tiggaren, red han utan invändningar framåt vägen. Nell! sade John passioneradt, Nell, min