Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 3

verka på henne till det goda, skydda henne mot sig sjelf, om hon någon gång skulle synas höjd att vilja det, som icke är rätt, försvara henas mot andra, när verlden synes fiendtligt stämd emot henne. Mamma, sade Grace, förvånad och när gtan rädd för den ovanliga ifver, med hvilken medren talat, det lofvar jag dig, men du säger detta liksom dn trodde, att Elfrida skulle behöfva mitt beskydd. Jag vet inte, mitt barn, sade rrg Sa: lisbury och sjönk utmattad tillbaka mot kuddarne i ländstolen; alltsammans är kanske blott en barnslig fruktan, alstrad af den gräsliga föreställningen, att Elfrida skulle vara sjuk och olycklig. Jag drömde inatt, att hon var i ex stor fara och att ingen af er räckte henne en hjeipsam hang; Vid dessa ord droppade tårarne långsamt nedför mrs Salisburys aftärda kinder, Ack, mamma! sade Grace, det är blott en fantasi, du mår inte väl — och dessa tankar bålla dig för mycket vaken om nätterna, Alia sorgliga aningar skola nog skingras, när du får se E:frida. Om hon också nu skulle vara yr och tanklös och för ung, att handla på egen hand, skall du ju snart vara hos henne för att råda och leda henne, till dess att hon kan göra det sjelf. Är det inte gå, tillade hon i en gladare ton för att uppmuntra modren. Kanske, min käraste, kanske?, var Svar ret, men jag kan inte ge in i framtiden. Nej i sanning, om icke framtiden var himJen, ty denna natt herrskade det oro och förvirring i doktor Salisburys hus. Den arma modreng matta blickar talade nu om den dödsångest, hog utkämpade med den store härjaren, koleran. Innan följande dags middag hade hon dukat under för hans väldsamhet och undergifvet sjunkit i hans armar. Hvyarhelst hon än hade befunnit sig, skulle den tärda kroppsp icke kunnat stå bi synnerligen länge, men dödsstandep hade blifvit påskyndad genom hennes återvän: Idande till Madras; hon blef der ettlätt byte för denna lanäsplåga, som natt och dag smy