Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 3

Ca -— skänkt en icke ringa del åt fadren och El frida, den bästa dock stannade tvar vid mo. drens graf och Douglas Camerons minne. FEMTE KAPITLET. Åter tillsammans. Grace och Elfrida hade återsett hvaran dra. Dessa tvenne systrar, som blifvit uppfostrade af samma hand, sofvit i samma vagga, läst ur samma bok, som nyligen gråtit så bittert vid den företa skilsmessan och uttömt gina hjertan i klagan vid tan ken på, att de kanske aldrig mera skulle råkas — de voro nu så Aterförenade, som om de aldrig varit skilda. Men harjag väl rätt att säga så? De hade träffats, det är sant, deras händer hade omslutit hvarandras, deras tårar blandats för den gemensamma förlust de lidit och återseendets fröjd stått afspeglad i deras blickar; men var väl allt som förr? Grace hade funnit, att hennes hjerta nu inrymde en kärlek, högre än den för systern, en kärlek, hvilken skulle hindra Elfrida ifrån att någonsin mer blifva för henne den första i verlden, och Elfrida hade med fasa upptäckt, att hon hädanefter aldrig lika öppet öch utän tvekat som förr, kunde ställa sig inför systerns omdöme. Ett gift hade smugit sig in i hennes hjerta, hvars verkningar hon ettdera måste dölja, eller blifva föraktag. er ret Till en Börjån hade hon, alltsedan den dagen då George genom sin så oväntade återkomst lät henne i sitt rätta ljus se den vänskap, af hvilken hon sökt uppehålla skenet inför honom, undvikit hans sällskap. Hon hade i ensamheten grämt sig sjuk och genom några dagars botgöring försökt att omintetgöra månaders verk. Men hennes betegnda väckte uppmärksam: bet, hennes mån påstod, att hon gjorde sis sjuk för att få vara overksam och hennes svärmor ogh svägerska kommp från EIrossley, talade om att rådfråga läkare, samt om nödvändigheten af sysselsättning. Oh