Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 2

STOCKHOLM den 30 Juli. Det förestående presidentvalet i Nordmerika sysselsätter för närvarande mycket en engelska pressen. Om man erinrar sig ed hvilken skärpa Newyork Tribune under tlabamastriden förfäktat den amerikanska tåndpunkten gentemot England, kan man ätt förstå, att den engelska pressen i allnänhet icke skall med blida ögon se denna idnings redaktör uppstäld såsom kandidat ill presidentskapet. Londontidningarna göra ckså sitt bästa för att öfvertyga sig sjelfva ch andra att Greelys kandidatur icke har ågra utsigter för sig och att alliansen : nellan reformrepublikanerne och demokraerne icke kan leda till något resultat. Daily Telegraph, hvilken äfven är afvogt: tämd mot Horace Greely har en artikel om let förestående presidentvalet, hvilken iniehåller åtskilliga intressanta upplysningar m de amerikanska förhållandena och uri wvilken vi derföre meddela följande: .Den amerikanska politiken bestämmes ill den grad af personliga och lokala konsiderationer, att en på afstånd stående besraktare endast med svårighet kan få syn på de principer, som ligga till grund för partistriderna i Förenta Staterna. Sålunda tyckes striden mellan general Grant och hans medtäflare till presidentplatsen vid första påseende vara en rent personlig tvist; men i sjelfva verket är det en mycket vigtig princip som här står på spel. Grant representerar sålunda unionens öfverherradöme, under det Greely representerar läran om de särskilda staternas suveränitet. För att rätt förstå betydelsen häraf måste man draga sig till minnes de sista sju årens tilldragelser. Ehuru det otvifvelaktigt var oenigheten mellan Norden och Södern angående slaffrågan, som bragte det stora borgerliga kriget till utbrott, måste detta dock i grunden betraktas såsom en kamp mellan unionens och de särskilda förbundsstaternas mvndighet. Då sydstaternas uppror var kufvadt efter Richmonds. fall, stod det republikanska partiet, d. v. s. det parti, som försvarade unionens sak, såsom segrare. Så snart den konfedererade regeringen var afsatt, framstod den frågan, hvad man skulle göra med de underkufvade staterna. Rättvisan bjuder att framhålla, att general Grant var ed af dem som först rekommenderade en försonlig och mild politik. Ingenstädes i historien finner man, att hufvudmännen för ett besegradt uppror blifvit be——————— LL f handlade med en sådan skonsamhet som förkämparne för den konfedererade saken. Till och med mordet på presidenten Lincoln hade icke till följd några åtgärder af hämnd, och hela Norden önskade återställa det vänskapliga förhållandet till Södern. Denna önskan fann olyckligtvis icke gensvar å de konfedererade staternas sida. Det är på det hela taget mycket lättare för segraren att förlåta och glömma än för den besegrade, och ehuru Södern var slaget på krigsskådeplatsen beslöt det att genom passivt motständ fortsätta den gamla striden mot Norden. Sådana voro de förhållanden, under hvilka förbundsregeringen måste skrida till unionens återupprättande. Abraham Lincoln och de män, som på den tiden ledde de allmänna angelägenheterna, beslöto, att man icke mera skulle medgifva sydstaterna en så oberoende ställning, som de hittills haft. Det system, genom hvilket negerbefolkningen i sydstaterna hållits undertryckt af en på färgen grundad oligarki, var enligt deras öfvertygelse oförenligt med Nordens republikanska institutioner. Om unionen skulle upprätthållas för alltid, måste alla staterna hafva ett och samma regeringssystem, och derföre uppställdes den grundsatsen, att sydstaterna skulle tvingas att ändra sina institutioner på grundvalen af alla medborgares jemnlikhet utan afseende på färgen. De så kallade Reconstruction-Åcts voro åtgärder, som gingo ut på att tillförsäkra Söderns svarta befolkning samma lagliga rättigheter och samma valrätt som de hvite medborgarne i de gamla slafstaterna egde. Vi neka icke, att detta var ändamålet med dessa åtgärder, men de hade också till syfte att skapa en ny ge neration, som genom intressen och känslor var förenad med unionens sak. Denna po: litik genomfördes i många fall med onödig stränghet. Under striden mellan presidenten Andrew Johnson och senaten visade republikanerne af Charles Sumners skola ett nästan personligt agg mot Södern, ett agg, som Newyork Tribune under Greelys ledning icke försummade något tillfälle att upphetsa. Från den tidpunkt, då general Grant blef president, har emellertid den republikanska konstruktionspolitiken blifvit fortsatt med mycken skonsamhet, utan att den dock :kan beskyllas för svaghet. Denna politik kan i korthet sägas hvila på den grundsatsen, att alla medborgare skola vara fullkomligt jemnlika inför lagen och sydsta: terna tvingas rentaf att antaga denna jemnlikhetsgrundsats. Rekonstruktionen har för ingen del haft skadliga verkningar för södern. Bomullsstateraas materiella välstånd har i betydlig grad stigit. Wegrerno ha visat underbara anlag för sjelfstyrelse, och dena gamla slafegareklassen med sina bekantaintressen har blifvit aflöst af en ny uppsättning af personer, som visserligen icke ha någon synnerlig förkärlek för pegern, men som dock erkänna, att han är en fri man med alla de rätug. 2167, som tillkomma en sådan, Rekonstruktionspolitikefl, Som repa planen ha skrifvit på sitt partis baner, bar rekommenderat sig sjelf hos det amerikanska folkets