Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 2

—— tadt annalkande. Så verkar Indiens somrar och snart måste man erkänna, att tron på motståndskraften varit förhastad och att intet klimat på jorden eger makt att pröfva europens fysiska styrka och uthärdighet såsom detta. Mrs Salisbury hade i hög grad gjort denna sorgliga erfarenhet. Vanligtvis hade hon, när den varma årstiden stundar, begifvit sig till en helsosammare vistelseort och till en sådan hade äfven i år både Grace och hon blifvit af doktor Salisbury skickade. De hade nyss återvändt till hemmet från en tjusande trakt bland de Blåa bergen, der de tillbragt dessa fyra månader, lemnande långtunder sig det förtorkade låglandet. De hade vistats på en plats, der man, efter att hafva blifvit fortskaffad på åtskilliga för damer i England nästan at skräckande sätt, slutligen hamnar vid ett hotell, hvarest, till den resandes stora glädje, masquitos äro okända och smöret icke är som olja; der en flammande brasa bjuder sitt väl kommen ochtermometern endast utvisar tretio grader (Fahrenh.), der man snart finner sig installerad i en af dessa villor, hvilka i hundradetal, likt fågelbon, ligga mellan skyhöga berg, hvars toppar ej mensklig fot beträdt, der en yppig vegetation öfverallt smeker ögat och der de hvita molnen, som simma nedanföre och för slättlandet undanskymma de höjder, der man sjelf står, tyckas vara lika många snöbetäckta berg. Grace skulle med välbehag för alltid velat tillbringa sitt lif, omgifven af dessa så nya, friska och herrliga naturscenerier, om alla dem hon älskade kunnat detsamma. Dr55alisbury besökte dem visserligen så ofta hans tid medgaf, men modrens tilltagande sjuklighet gjorde dessa högtidsdagar ej särdeles glada. Den första häftiga smärtan att hafva mistat Elfrida var nu öfver, om ock de bref hon hemsände ibland lockade tårar ur både modrens och systerns ögon vid läsandet af hennes sorgsna atgjutelser att vara skild från dem och hennes innerliga längtan efter ott återseende,