Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 3

hennes sorg. Hans bevekande, Kärleksfulla ord framhviskadeg utan uppehåll och hon försökte förgäfves att hämma dess flöden. Tyst, min -ljufva, dyra älskling, follföljde han, tyst, Elfrida, jag gissade det redan j går, dy kära! Du hår ingen orsak att gråta: sJag visste det sjelf inte förr än i dag, svarade hön mellan snyftningarne. O min Gud, hvad jag är olycklig ! Hade det då allaredan kommit så långt? Kunde blotta medvetandet om hans kärlek pn henne olycklig? Han studsade vid anken härpå. Jag hade aldrig anat dettar, fortfor hon, Jag Här one 3 hela verlden, utan någor vän att fy till i min sorg, Ak 3 vore döds Ean, att ag Frida! utropade han, sårad af hennes jord, är inte jag din vän? Har du inte sjelf sagt, att jag alltid skulle förblifva det? Derföre att vi älska hvarandra mera än vänner, skulle vi då vara mindre än sådana för hvarandra? Låtom oss alltid förblifva hjertevänner, du dyra! Intill lifvets slut skall vår vänskap blifva vår lycka. Såsom svar skakade hon endast sorgset på hufvudet. Han missförstod detta. Hvad, Frida, äro vi inte vänner? Håller du mig inte kär? Hon satt fortfarande tyst och han förnyade ängsligt sin fråga. Hon höll ännu händerna för det tårdränkta änsigtet, Med mildt våld tog han dem derifrån och tvang henne att se på sig. De ögon, som nu mötte hans, sade honom genom själsångestens tårdimmor likväl allt hvad han önskade veta. Du ljufvaste, dyra Elfrida, sade han, böjande sig hastigt ned och kysste henne. Då rusade hon häftigt upp — sprang utur rummet och lomnade honom ensam, Hon ilade till