Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 3

förf., anlagen visa sig i tillämpningsskolorn rätt goda; det är skolan, som dödar håge m. m. Nu har förf, tydligen icke fattat at talet om bristande anlag icke gäller anna än somlige lärjungar, hos hvilka starkar ansträngning kräfves, och att lärjungarn icke kunna indelas i lärjungar med bristand anlag och sådana, som af föräldrarne egga till öfveransträngning. Ingen har sagt, at lärjungarne i allmänhet sakna anlag. Mel att verkligen detta är fallet med somliga kan icke betviflas, förf. må protestera, hur mycket honom lyster, och uppdraga hvilk: skräckmålningar han finner för godt. T: förf. har sökt att lemna en teckning af el håglös skolyngling, som läroverket förstört och hvilken utgör ett af de mest i ögonel fallande bevisen på öfveransträngningen: sorgliga följder. Men förf. har härvid hel och hället förbisett de anledningar till denn: ynglings sorgliga tillstånd, som kunna ligg: utom skolan — och att sådana finnas a flere slag vet en hvar, som har erfarenhe i dessa ämnen — samt glömt eller icke kunnat bevisa, att denne yngling icke äl undantag, utan representerar lärjungarner ståndpunkt i allmänhet. Hvad åter beträffal de bättre anlagen. som af föräldrarne eggas att inträda i för höga klasser, så är detta, säger förf., de examinerande lärar nes fel. Nu vet en hvar, att det vid er hastig examen ej är lätt att alltid med sä kerhet utröna, i hvilken klass den, som pröfvas, bör få inträde. Vill läraren vara rättvis och billig, anser han sig stundom ej böra neka inträde, om ock tvifvel kunna hysas. Sedan märkes deremot ofta att yng lingen ej kan följa med undervisningen. För öfrigt händer ganska ofta, att föräldrar tvinga sina barn till läsning under sommarferierna, då de behöft hvila, för att de må blifva flyttade vid höstterminens bör. jan. Det kan då inträffa, att barnen verkligen blifva underkända eller att de flyttas, men ansträngningen under hvilotiden har i båda fallen skadat-dem. Uttrycket: hvem har väl hört talas om att det finnes någon gräns för hvad man kan och bör fordra af en 10 års pojke är väl ej att fästa sig vid; ej ens förf. sjelf kan gerna tro på dess sanning, utan synes det vara i hast tillkommet. Förf. söker slutligen bevis för öfveranansträngningen deri, att sjelfständiga studier och ihärdig vetenskaplig forskning äro gällsynta bland vår tids ungdom. Om så är fallet med dem, som studera på embetsexamina, hvilket är möjligt, så ligger i viss mån skulden dertill i den allmänna uppfattningen af embetens och tjensters förhällande till bildning och kunskaper och dessas betydelse i lifvet, men hvad dem beträffar, som egna sig åt andra studier, så är vetenskapligheten i tilltagande, ej i aftagande. Bland dem, som i år blefvo filosofie doktorer i Upsala, hafva ej mindre än 15 på sina gradualafbandlingar blifvit docenter, ett i sanning märkligt tidens tecken, helst som några, om ej de fleste bland desse väl fått börja sin bildning efter 1856 års skollag, som hade betydligt strängare fordringar än den nuvarande. Svagheten i tankeverksamheten synes således ej vara så stor. Och då förf. talar om svaghet i moraliskt hänseende såsom följd af skolundervisningen, har han helt och hållet förbisett, att härvid njutningslystnaden och riktningen åt det materiella kunna utöfva och verkligen utöfva ett stort inflytande. Skolan kan försöka att bidraga till att skapa starka karakterer, men den förmår det icke ensam, och man har icke rättighet att gifva henne ensam skulden, sådana äro sällsynare nu än förr. De fall af cerebral irrita.ion, som sägas förekomma vid universiteet, härledas ock från skolarbetet, oaktadt naturligtvis de äfven kunna hafva andra inledningar. Slutligen säger förf., att frågan endast ir att anse såsom en enkel rättsfråga, nemigen den, huruvida föräldrar och målsmän vårt land skola vara berättigade ellericke utt vid statens läroverk erhålla undervis ling för sina barn och pupiller i de läroimnen, de sjelfva önska, utan att barnen ut skolstyrelserna skola tvingas att deremte mottaga undervisning i alla öfriga kolämnen, för hvilka de hvarken hafva tid, våg eller krafter, Är frågan en enkel ättsfråga behöfves ju icke talas om öfvernsträngning. Bevisas föräldrarnes pästådda ätt och göres den i verkligheten gällande, vilket då ej bör dröja länge, så få. desse jelfva tillse, att öfveransträngning ej må örekomma. Men i afseende på denna rätt ör frågas, om det är hvarje enskild far ler målsman, som har bestämmanderäten för sin son eller myndling. I sådant all blir gemensam skolundervisning omöjig. Är det åter pluraliteten, så kan det u inträffa, att minoritetens barn blifva öfreransträngda. Bäst vore väl, att de, som j äro nöjda med statsns undervisning, utan inse sig hafva rätt att afgöra om läroämlena m. m., åt sina barn skaffa särskild indervisning. Vi vilja nu för egen del yttra några ord m öfveransträngningen. Först bör det ernras såsom redan förut blifvit antydt, att rdet är sväfvande, ty dermed kan menas ysisk eller psykisk förslappning. Den förra an ej gerna sägas vara till, utan att betämda kännetecken derpå finnas, Bleksoen är icke ett sådant, säger förf., och detta r nog möjligt, men ett faktum är, att just leksotsundersökningarna i Westerås omrjog 1862 gåfvo Fart åt ropet om öfvernsträngning. Särdeles vigtigt är i alla ändelser, att noggrann uppsigt hålles öffer ynglingarnes helsotillständ. Så börjar ckså ske, och huru det än förhåller sig, ynes man nu göra mer än förr till att för ekomma faran för öfverausträpgning. Vi are bör man ej förhise, att der öfveranträngning kan anses hafva visat sig, eller ättare, der man sar tecken till en visströghet, värtill kunda finnas anledningar, oberoende Ps ra ER SBA SRB Er been tonk oroad As