Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 3

qvinna, han på morgonen lemnat lugn, om ock icke glad, under dagens lopp hafva undergått en förändring, som om någon tung gorg blifvit henne pålagd, och han visste, att den enda hon haft vår deras skilsmessa, så var det verkligen en stor frestelse för honom — liksom det skule hafva varit för hvilken man som helst i likartade förhållanden — att nu i sina egna händer lägga tröstarekallet. När George mötte Elfridas förvirrade blick och kände kylan af den hand bon räckte honom till välkomst, nöjde han sig dock med ait återgifva den förra med en blick af sorgsen kärleksrikhet och att trycka den senare uti sin med en känsla som tycktes säga henne: Elfrida, jag vet allt? ; detta hade hon läst i hans första ögonkast. I samma stuad hon uppfångat det, var hon fullkomligen viss, att han älskade henne så som hon honom och hon bäfvade tillbaka för att än en gång läsa i hans ögons öppna bok. Hon satte sig tyst på andra sidan om bordet och hennes tystnad inverkade som en förlamning på då bäda herrarne, hvilka äfvenledes, med undantag af några ord sing emellan vexlade, sutto stumma, Efter en liten stund gick William ut för ab göra en titt i stallet och efterse att hä Btari2 fått hvad de behöfdg för natten. Han hade några par ståtliga hästar på stall och var särdeles mån om deras skötsel och fodring, mest derföre att han var af de personel, som tro, aft ingenting kan gå ordentligt till, om de icke sjelfva vaka der: öfver. Elfrida darrade, när hon såg honom lemna rummet, och lutade sig ännu djupare öfver sitt arbete, på hvilket hon nu sprättade upp, HG hon på morgonen sytt orätt. : George bt den pinsampp tystnaden och sade;