Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 3

rr rr a TR RA Om öfveransträngning i skolorna. I n:r 139; 140 och 158 af Aftonbladet för detta år förekommer en artikelserie med denna öfverskrift. Då dessa uppsatser äro särdeles egnade att väcka misstroende mot läroverken och för öfrigt innehålla uttalanden, som väl behöfva beriktigas, torde ett svar å desamma befinnas af behofvet påkalladt. : Förf., som tecknar sig G. K., synes vilja motverka det intryck, som en korrespondensartikel från Göteborg, intagen i Aftonbladet för den 15 och 30 Mars, måste göra på en hvar oförvillad. Förf. yttrar, att då korrespondenten från Göteborg söker motarbeta tron på öfveransträngning, han icke inser, att frågan ej gäller trossaker, utan att den ligger inom den reala (?) verklighetens område, att man endast på grund af undersökning kan komma sanningen på spåren och att den, som icke vill göra sig den mödan, borde i dylika saker spara sitt omdöme för sig sjelf. Vi instämma fullkomligt i denna grundsats öch skola i det följande söka visa, om och i hvad mån den blifvit af förf. sjelf tillämpad. Förf. talar vidare om, att mot den skrift, som för mer än ett år sedan publicerades i Upsala läkareförenings förhandlingar, många protester varit synliga, men icke välgrundade, och säger, att man ej funnit nödigt att till vederläggning upptaga de skäl, som redan blifvit framlagda för öfveransträngningens tillvaro, Huruvida de protester, som förekommit, varit grundade eller ej, lemna vi åt andra, fullt opartiska domare att afgöra, dock anmärkande, att en protest ej gör anspråk på att bevisa, och om blott dylika varit synliga — hvilket ej är sär kert — så har det förmodligen skett derför, att de skäl, som iden ofvan åberopade skriften anförts, icke synas vara resultatet af någon sådan undersökning, som förf. förordat, utan mer eller mindre å priori konstruerade. Förf. säger vidare: Lektionstimmarne äro ej flere nu än förr, och dermed är sar ken klar för en del, hvaremot andra trösta sig med att olika åsigter yppat sig bland läkarne, likasom om det någonsin funnits en enda stor fråga, sedan menniskoslägtet började debattera frågor, vid hvilken icke olika meningar sökt göra sig gällande. Finnes det då verkligen icke någon sanning derför att åsigterna derom äro stridiga bland menniskors barn eller är det i sig sjelft onödigt att söka henne, derför .att många finnas, som icke fråga derefter? Hvad nu talet om lektionstimmarne angår, så lär väl knappast någon taga saken så ytligt, att han anser allt klart dermed, hvaremot tim marnes mängd naturligtvis är en omständighet, som ej får förbises, allra minst af den, som vill af skolordningens beskaffenhet sluta till öfveransträngningens tillvaro. Att läkarne äro af olika tankar, synes ock vara vigtigt. Man torde i afseende härpå kunna fråga: hvilketdera partiet har verkligen fun nit sanningen? Dock vore det kanske orätt att tala om ett parti, emedan författarens åsigt synes hafva vunnit föga stöd, särskildt bland de läkare, som närmare sysselsatt sig med helsoförhållandena i läroverken, att döma efter uttalanden i årsredogörelsen t. ex. från Wexiö och Upsala (1871) samt efter läkarnes yttranden vid Göteborgssammanträdet förliden vår. Hvarför kunna icke de, som hafva en motsatt åsigt mot förf., vara lika berättigade till att anses såsom sanningens målsmän? Kommer nu härtill att, enligt hvad förf. synes antyda, skolmännen, som hafva bästa tillfället att göra iakttagelser, stå på den sidan, tyckes det för vanligt förstånd vara fullt skäl att icke döma för hastigt, åtmin stone om man vill undvika den beskyllning, som förf. gör motpartiet, nemligen att likna ett påfligt concilium. Barnen blifva i hemmen bortklemade och huru kan då skolan tillräknas deras svaghet? utropar mången i känslan af egen ofelbarhet — så fortsätter förf. — Men är väl detta annat än en insoivensförklaring af skolan sjelf? Hvar känslan af ofel barhet i verkligheten finnes, hafva vi nyss sett och tillägga blott, att denna insolvensförklaring måste skolan i viss mån göra. Är helsan redan vid barnets inträde svag, så kan skolan ej tillräckligt motverka detta ogynnsamma förhållande — hon är ingen sjukvärdsanstalt — ja, ofta blifver det intellektuella arbetet i detta fall särdeles ansträngande och måhända rent af skadligt, Att LTR NAO ERROR NA