Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 2

pphofsmännen till attentatet åå konungensoch drottningens if samt till mordet på Prim, och hon lär ara mycket belåten med, att det republianska partiet är utan all andel i dessa förrytelser. Ett meddelande i Imparcial väcer emellertid tvifvel om, att polisens efterpaningar redan blifvit krönta med ett sålant resultat. Denna tidning, som anses ör väl underrättad, säger blott, att man innu icke känner förbrytarnes bevekelsesrunder, men de penningar, som man funnit 108 en af de arresterade banditerne och den undres föregåenden gåfvo all anledning att örmoda, att de blifvit legda af män, som nafva ett politiskt syfte. Demonstrationerna ör konungen upprepades, då Han lemnade Madrid, och voro icke mindre varma på de stationer, der tåget stannade, såsom Escorial, Avila och Medina. I Valladolid uppehöll sig konungen en hel dag och besökte på aftonen äfven teatern, I Santander mottogs konungen på det mest entusiastiska sätt af befolkningen. Konung Amadeo har från de flesta europeiska suveräner mottagit telegrammer, i hvilka de uttala sin glädje öfver, att han och drottningen sluppo helt och hållet oskadda undan mördarne. Manchester Guardian meddelar, att Internationale vid det förestående allmänna mötet den 2 September i Haag skall hafva att genomgå allvarsamma brytningar. De engelska arbetarne skola vara mycket förbittrade öfver, att sällskapet så litet understödt dem i deras strid med arbetsgifvarne. Dessa skola på den senare tiden hafva fått så mycken hjelp från fastlandet, att man finner det tjena till intet att längre vidhålla den internationella förbindelsen. Derför skall man vid mötet framställa förslag om att upplösa Internationale. Öfverstyrelsen och de, som sträfva att gifva åt Internationale politisk vigt, skola naturligtvis motsätta sig förslaget. Hans helighet påfven är icke alltid lycklig i sina uttalanden, när vreden får makt med honom. Man har ofta nog sett exempel på huru den kommer honom att utslunga de våldsammaste och gröfsta beskyllningar mot Italiens konung och ledande män. Äfven om de tyska förhållandena och de tyske maktegande har han på sista tiden begagnat mycket starka uttryck, och senast har han icke heller skonat Frankrike. I ett tal till en af de många deputationer, som ständigt bringa honom sin hyllning och söka trösta honom i hans nöd, yttrade han sålunda först, att man icke kan vänta någonting af regeringarna. Derefter tillämpade han på dessa Kristi ord, att man skall se på frukterna och döma efter dem, och slutligen sade han: Hvilka äro frukterna af den så kallade regeringen i Italien, den så kallade regeringen i Spanien och den så kallade regeringen i Frankrike? Italien är nu en gång så vant vid att omtalas på detta sätt, att ingen der fästat någon vigt vid detta yttrande. Konung Amadeo i Spanien har från sitt fädernehem haft erfarenhet nog af Pius IX:s vana i detta hänseende, men franska regeringen var ömtåligare, och dess ambassadör — eller rättare sagdt i hans frånvaro dess charg6 Taffaires — fick i uppdrag att göra en förfrågan om meningen med detta yttrande. Ryktet vill veta, att kardinal Antonelli förklarat, att påfven icke menat något ondt dermed samt icke vägt så noga ett ord som han låtit undfalla sig; han skall ha tillagt, att man gjorde mycket orätt i att illa upptaga en så hetsig gammal mans förtroliga improvisationer. Om ryktet är grundadt må lemnas derhän. Om så är, skulle detta vara ett temligen besynnerligt försvar. Från Rom telegraferas till de franska tidningarna, att Frankrikes chargå d affaires äfven haft audiens hos påfven sjelf. På samma gång erfar man, att i Versailles legitimisterne och de klerikäle tagit steg för att få Fournier återkallad såsom sändebud vid italienska hofvet; men Remusat har förklarat, att han var mycket belåten med honom och icke kunde finna något skäl att aflägsna honom. Thiers vill ju, som han sagt, respektera de stora sakförhållandena, d. v. s. den verlds: liga påfvemaktens upphörande och Italiens enhet med Rom såsom hufvudstad.