Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 2

beta i dag, sade hon för sig sjelf bortläg gande sömmen. Hon öppnade pianot för att spela en stund, men det första ackord hon anslog kom henne att darra, hvarföre hon hastigt steg upp och gick till sitt rum samt lade sig vå sänger, Hon kände sig trött efter föregåenac avällens ansträngning och förundrade sig, att hot ej förr tänkt derpå. Det tjenade dock till ingenting att försöka advocera bort bedröfvelsen öfver Georges afresa — och hvarföre skulle hon ej erfara denna ledsnad, när man tager i betraktande, hvilket angenämt sällskap han varit för henne. Under de senaste fem må. naderna hade de nästan ständigt varit tillsammans; sjungande, spelande, promenerande, dansande eller åkande och det var ju fullkomligt naturligt, att hon skulle sakna honom. Nåväl! denna tid var nu i alla händelser förbi. — Hon måste nu en och sjunga utan honom. — Det ade varit en ytterst angenäm sammanvaro och utan tvifvel skulle hon tillatt börja med känna sig nedstämd och ensam, men om tt ar veckor skulle det nog vara bra igen. et var tydligt, att hon skulle komma att tänka på honom mycket, han hade ju dess: utom bedt henne derom. Hennes ögon föllo på ringen, hvilken han gifvit henne qvällen förut. -Det var en liten blomma af smaragder helt enkelt infattade uti en ring, hvil ken vid alla tillfällen kunde gälla som en prydnad på en hvit hand, När Elfrida tankfullt betraktade den, kände hon en liflig böjelse att trycka den till sina läppar, men med en sjelfförebrå else afvisade hon denna åtrå. Hon var blyg, äfven då hon var ensam, och hon afskydde att i smyg göra något, som af någon kunde anses oriktigt. Så jåg hon hela denna långa sommarmorgon och tänkte tillbaka på de