Aftonbladet – 27 juli 1872, sida 3

som förekomma, ärö poliskonstaplarnes — e1 och anitän lifgardist, båtsman eller norst jägare ej att förglömma. Med ett ord: fe sten är en borgerlig fest, sådan den böl vara, då det gäller det lägre borgerliga lif vets oupphinneliga tecknare. Att Bellmansdagen är en verkligt natio nel fest, derom buro de många tusenta menniskor vitne, hvilka i går strömmat u i Djurgårdens lunder för att deltaga i de brokiga lif, som der rörde sig kring skal dens bild såsom centrum. Festen gick fö: öfrigt efter samma ritus, som de föregående åren. Tvenne orkestrar spelade, alterne rande med hvarandra, dessa af alla kända för alla så kära melodier, som — hvarhelst ifrån de än må hafva sitt ursprung — ge nom föreningen med skaldens dikter adlats och derför säkerligen så länge de lefva bära namnet af Bellmansmelodier. De gamla he dersgubbarne i Bacchanaliska ordenskapitlet hade fått släppa till sina vapensköldar för att bilda en lämplig bakgrund åt skaldens blomsterkransade bild. Och i aftonens tyst nad uppstämde sällskapet Par Bricols sång. kör åtskilliga af skaldens herrliga sånger, såsom: Hvem är som ej vår broder mins ?, Hören I, Orfei drängar, Aldrig en Iris på dessa bleka fält, Hvila vid denna källa, jemte ett par andra qvartetter. En splitter ny sak hade dock denna Bellmanstest att bjuda på, nemligen en medalj öfver skalden, präglad af Lea Ahlborn, hvaraf exemplar i tenn eller britanniametall såldes för 60 öre. tsidan visade skaldens bild efter Byströms porträttbyst, frånsidan en cittra. Iden var god och skördade mycken uppmuntran, Skada var dock att man tillåtit sig att såsom omskrift sätta en förfuskad omskrif. ning af Tegners odödliga ord om BellmanDer står nemligen: Ej någon tid hans lyras toner söfver. Få nu se om samma företagsamhet kommer att göra sig gällande, när hr Davidson uppreser sin staty åt sångarn, så att vi också få Nyströms Bellman i medalj. Tvifvels utan bjuder dock grannlagenheten att konstnärn åtspörjes, innan hans verk reproduceras. Att Bellmansdagen betraktas såsom en folkfest torde således få anses såsom faktum. Huru den blifvit det kunde väl ock förtjena att undersökas. Den innersta grunden dertill ligger väl otvifvelaktigt i sångarens egen nationella betydelse, till hvilken vi en annan gång torde få tillfälle att återkomma. Men den yttre anlednisgen till densamma ligger dock med säkerhet i det sätt, hvarpå sällskapet Par Bricol årligen firar sitt stoltaste minne. Särskildt är det minnets fästande vid den 26 Juliett verk af detsamma, ty oss veterligen hade den dagen ingen be tydelse i Bellmans lif, utan är blott årsdagen af resandet af hans byst. Om, såsom vi anse, en folkfest, som grupperar sig kring ett stort skaldeminne, är något godt, så förtjenar detta sällskap en liflig tacksamhet för det initiativ det i detta afseende tagit. Men — det är intet klander, utan blott en fråga — kunde det ej vara lämpligt att i lensamma inlägga ett ännu djupare innehåll? Bellmansmelodierna, spelade och sjungna i jvartett, hafva visserligen en stor förmåga att sympatetiskt beröra folkets känslor. Men letta hindrar ju ej att på samma gång också gifva någon näring åt dess förstånd. Från den första Bellmansfest, i hvilken vi leltogo, har det alltid förefallit oss som vid lensamma fattades något. Några få, väl sagda ord om skaldens betydelse, om det naionella lifvet, om glädjens sanna väsen och betydelse för det sedliga lifvet eller något lylikt, hvartill dagen och dess stämning cunde gifva anledning, tro vi skulle vara väl på sin plats. Man behöfver icke frukt: utt ämnena för sådana korta men anslående öredrag skulle tryta, och sällskapet Par 3ricol har otvifvelaktigt inom sig så stora crafter, att deticke skulle komma i förlägenet om män, som på ett värdigt sätt kunde öra dess runor, För vår del äro vi öfverygade om — en öfvertygelse, som vi hört lelas af flere — att festen ej kunde annat n vinna på om några kraftiga, tänkvärda rd uttalades vid foten af folkskaldens bild.