Aftonbladet – 26 juli 1872, sida 3

2 Hoes 0 5 OS UMO JM den omständigheten, att denna sistnämnd förklarade sig icke vilja sanktionera beslu tet om rättighet för statsråden att deltag: . i storthingets förhandlingar förr, än på sam 18 -caA ie r Å ma gång en längre gående förändring i af seende på flere af författningens före skrifter företoges, hvarigenom konunga maktens genom denna reform i regeringens tanke rubbade maktställning åter kunde stärkas, Det var isynnerhet detta anspråk och de författningsstrider, som härigenon vore att förutse, som kanske ännu mer ä regeringens förflutna bana gjorde henne omö lig i storthingsmajoritetens ögon. Så myc ket starkare måste intrycket häraf bli, som det för många — ja man kan väl säga de -Iflesta — föreföll, som om regeringen vid denna nu år 1872 framställda motivering af sin sanktionsvägran hufvudsakligen återupptoge det program, som hon redan år 1863 hade uppställt, nemligen att alla enstaka grundlagsförändringar efter införandet af ärliga storthing vore mindre rådliga, och att .Jom en förändring blefve nödvändig, borde Iden ske i form aft en genomgripande omIstöpning af författningen, hvarvid det då Iborde komma i fråga att införa tvåkammarIsystemet och gifva konungen ett absolut veto Å i stället för hans nuvarande suspensiva. Om T verkliga sammanhanget med dessa regerinsåledes en ny framställning af den eviga gens planer och rätta tolkningen af hennes yttranden vid detta tillfälle har en liflig debatt förts i vår tidningspress. Prof. Daa tyckes betrakta dem blott och bart såsom ett svepskäl af regeringen, hvarigenom hon vill undandraga sig att taga del i hvilken rimlig och tidsenlig författningsreform som helst. Han gisslar temligen skarpt regeringens försvarare i pressen, hvilka på den senaste tiden så häftigt ha förnekat riktigheten af den tolkning af handlingarne från 1863 och 1872, att regeringen skulle önska införa absolut veto och tvåkammarsystem. Detta förnekande rätt och slätt, att en annan tolkare har rätt, är naturligtvis, yttrar prof. Daa, icke någon lösning af gåtan, då det icke kan vara någons mening, att vigtiga saker bli utan någon afsigt omnämnda i en norsk statsskrift. Dock handlar väl läsaren, beträffande det obegripliga, både försigtigast och mest enligt den skrifvandes afsigt, om han icke bildar sig någon mening om betydelsen, så att hemligheten blir oupptäckt. Om man ändtligen sjelf måste göra sig någon förmodan, är det dock efter språkets reglor omöjligt att göra tolkningen tydlig för andra eller bevisa hennes riktighet. Min aning, tillägger han, går snarast i den riktningen, att regeringen genom att nämna det ovilkorliga veto och tvåkammarsystemet tillsammans med en hel mängd andra grundlagsförslag har velat antyda, att de alla äro lika omöjliga, om också af olika skäl, då några aldrig skola vinna samtycke af folket och andra aldrig af henne sjelf — oföränderlighetens lära. Med styrka framhäller förf. de olyckliga följderna af denna regeringens tvetydiga och för olika tolkningar mottagliga hållning. Det svar, som hon i sin sanktionsvägran den 25 April gaf, var olyckligtvis, skrifver han, så dunkelt, att det var storthinget omöjligt att fatta hvad som var styrelsens afsigt, antingen att erbjuda bättre reformer eller att allt framgent motsätta sig dem. Denna obegriplighet gaf upphof åt misstroendeadressen. År 1863 mottog nationen lugnt och aktningsfullt konungamaktens afslag på en vigtig folkönskan (årliga storthing), emedan hon genast fick klart och bestämdt veta hvad styrelsen ville, och emedan dennas tillbud (att upptaga saken såsom regeringsförslag) mottogs med glädje. År 1872 vet ingen dödlig, hvad regeringen om två år . vill, och derför ha vi kris. Förf. bekla-: gar, att det hos oss icke finns samma tillfälle : att slita en mellan regeringen och represen-:! tationen uppkommen tvist, som andra länders författningar ha åvägabragt genom att förläna konungamakten rättighet att vädja till nya val. Och han klandrar i samband härmed starkt det sätt, hvarpå regeringens anhängare genom de så kallade stads-plebisciterna ha sökt få till stånd ett vad till valmännen på sitt sätt och i sitt eget intresse. I Norge, yttrar han, hvarest konungen cke eger upplösningsrätt, vädjar det regeingsvänliga partiet också till folket, men väl till märkandes genom agitationer i mörket och genom plebisciter, som strida mot 1ela den konstitutionella monarkiens grundral, representationen. Efter de gamla reublikernas och det Napoleonska Frankrikes nönster låter man medborgarne direkt rösta v m ministrarne och om det af dem förkakh tade grudlagsförslaget. Det är onödigt att! ippehålla sig vid den himmelsskriande orim a igheten, att de som förneka att våra med-1 orgare ega tillräcklig själsmogenhet för attlli irekt, utan valmän, utse sina representan-h er, skulle ha makt att uttala sig direkt om 2 våra frågor och om regeringens system liasom i de mest demokratiska republiker. cke heller är det nödigt att frammana nåot framtidsspöke om det bruk, som det i la länder talrika republikanska partiet skall unna göra af denna taktik, hvilken deras notståndare nu ha lärt dem. Det bör varas og att förklara, att nationen genom dessa ri ändelser är upprörd till en partitvist medjb förutsebar utgäng. Det enda, som vi nuld eta, är, att striden mellan det statsråd, om åtnjuter konungens förtroende, och det torthing, som han icke kan upplösa, skall nligt Norges nu gällande lagar fortfara i inst halftannat år. Hvad vi äfven veta m vår samtids kraft och snabbhet att utätta både det goda och onda är, att en så ing tid kunde vara tillräcklig att många ånger förderfva ett folk eller förstöra ettn ind. Icke mindre skarp räfst håller för-1, attaren med regeringens beteende i den så!E allade prolongationssaken. Regeringen, vi nmärker han härom bland annat, förhöll ig mot nationalförsamlingen som en skollästare, hvilken bannar barnen, men aldrig an eller vill gå längre. Mot fullvuxne, B iyndige, om sin ära måne, för att icke säga 1 regirige män måste detta vara det minst ) ndamålsenliga eggelsemedlet, hvilket h ske medför något straff, men oftare skall h Istra en känsla af hämd än ett bemödande! m förbättring. Att storthingens årliga örhandlingar måste bli vidlyftigare än de-få as treåriga, var för öfrigt hvad hvarje m FÅ er 0 DN