Aftonbladet – 26 juli 1872, sida 3

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 19 Juli. Sådana förhållandena nu äro i vår inre politik, är det icke svårt att förstå, att den främmande åskådare, som söker följa deras utveckling med uppmärksamhet, kan bli i någon mån misstrogen i afseende på de skildringar, som från Norge framläggas för honom. Nästan hvarje norrman, som kan bilda sig en mening om dessa saker och förmår med någon klarhet redogöra för henne, har ju nu tagit parti och erkänt detta — och då är det ju förklarligt, att man mottager både hans redogörelse för hans eget partis meningar och syftemål och hans skildring af motparten med en viss försigtighet, för att icke säga misstroende. Om jag lemnar ur sigte hela raden af dem, hvilkas förflutna bana tillägger deras politiska omdöme något större vigt, finner jag nästan blott en enda man, som tills för kort tid sedan icke hade intagit någon prononcerad ställning i våra inre strider, och af hvilken en utanför stående derför med skäl kunde hoppas erhålla den så mycket efterfrågade opartiska domen. Denne man är den gamle professor Ludvig Kristensen Daa, som redan för länge sedan tycktes ha dragit sig tillbaka från den offentliga diskussionen, i hvilken han en sång intog en så framstående plats. Professor Daa var åren 1830—45 en af våra mest framstående publicister. Under sin strid för liberala åsigter — till och med med en temligen stark radikal anstrykning — lyckades det likväl honom icke, af skäl, som här icke är rätta stället att närmare redogöra för, att förvärfva en plats åt sig i det praktiskt-politiska lifvet, som motsvarade ans hastigt vunna anseende — och väl icke neller mot hans egna önskningar och förwoppningar. När han öfvergaf striden och lrog sig tillbaka till den historiske vetenskapsmannens verkningsfält, trodde man sig hans sporadiska deltagande i den politiska liskussionen kunna se ett närmande till vad man allmänt har brukat kalla regeringspartiet. Jag vill icke bedöma rättmäligheten af denna förmodan, hvilken jag lott nämner för att i samband dermed konstatera det faktum, att han nu i lång tid ade upphört att deltaga i de politiska partitriderna, och att han minst af allt kunde nisstänkas för någon anslutning till eller ågot partigängeri för den oppositionella liberala) riktning, som inom representationen ren 1851—68 arbetade sig upp från en i nuneriskt afseende mycket svag minoritet till n stark och energisk majoritet. Det är denne man, som i dessa dagar ter har trädt fram på den politiska skådelatsen och i en broschyr: Om årliga storhing har uttalat en dom öfver våra inre örhållanden. Såsom man kanske torde minnas, kastales den afgörande vigten i vågskålen för tt framkalla storthingets misstrosndevotum