Aftonbladet – 24 juli 1872, sida 2

sitt barn — hon fruktade, att han var af den natur att han aldrig kunde glömma — en natur, som älskar blott en gång, sjunker eller flyter, alltefter som kärleken är bevågen, och när hon så mindes den qvinna, vid hvilken han bundit sitt trofasta hjerta, kände hon att hans lifs lycka redan var skeppsbruten och hon lutade sig ned mot hufvudkudden med en suck — blott en suck — ty tårar stå de döende ej lätteligen till buds och hon syntes nästan för svag att kunna gråta. Den gråkalla Majeftermiddagen led mot sitt slut; hon förnam det, ehuru hon ej kunde märka den skymning, som i förtid omhöljde den dunkla hyddan och gjorde den rykande torfbrasan i spiseln till det enda lifliga och glada elementet i det tysta rummet. Mrg Cornish, den beställsamma och pratsamma granngumman, som alltid var redo att räcka en hjelpsam hand, der det behöfdes, kunde komma när som helst för att ansa om elden, sätta på vattnet och gifva den sjuka en kopp t6 tillika med nyheterna för dagen; men det var likväl icke mrs Cornishs steg som nu knarrade på kistelstenarne, det var Johns; den längtande modren kände med glädje igen dem; båtarne hade återkommit och sonen skulle således stanna hemma i qväll, Gud vare lofvad! När han inkommit genom den låga dörren, kastat ifrån sig ett nät och satt undan den korg han höll i handen, vändes både hans blick och steg först emot modrens bädd. Då hon nämnde hans namn, gick han fram och satte sig bredvid henne, såsom vi förr sett honom göra. Hon lade sin hand på hans och det innebar hennes tysta smekning. Nå, moder, började han med en låtsad glädtighet, hvad nytt? hvad har du haft