Aftonbladet – 23 juli 1872, sida 2

kerligen hafva misstyckt, om George Tre herne gifvit hans hustru noter, böcker el ler någon annan småsak, men hvem kunde vara en sådan dåre att anmärka på et etthundra pund sterlings armband! Han ansåg icke det blixtrände smycket, han höll i sin hand, såsom en gärd af kusinens be undran för hans hustru — han betraktade det som en egodel, nominelt hennes, men effektivt hans, Han kände sig mer än nå gonsin väl stämd mot kusinen — och de kalla ögonen glänste af förtjusning. Min käre George, sade han, det är utomordentligt snällt af dig att-vilja gifva Elfrida en så dyrbar present. Hon blir säkert förtjust — jag. skall hemta hit henne, och han lemnade rummet för detta ändamål. George var icke riktigt nöjd med detta arrangement, han hade helst önskat få knäppa det omkring hennes arm, då de härnäst voro ensamma, och bedja henne mottaga det såsom ett tecken af deras gemensamma vänskap — han älskade icke offentlighet, men den kunde nu icke undvikas. Då William gått ut, tog gamle mr Treherrne upp armbandet och betraktade det. Verkligea en charmant present, min käre George! Huru mycket har du gifvit för den? Åh, bagateller, onkell återtog brorssonen skrattande, det kommer jag knappast ihåg. Jag tycker sjelf att armbandet är vackert. Utmärkt, sade advokaten, men ingenting kan vara för vackert åt mrs William Treherne. Hollah, gamle räf! skämtade George, jag tror ni förälskat er:— jag skall minsann bedja. William se upp. Men här äro de, tillade han, hastigt uppstigande; då Elfrida inträdde med sin man och Agnes. Hon närmade sig, brydd och roänxndö, dä