Aftonbladet – 22 juli 1872, sida 2

Nej, tack! det kan jag inte, mamma Jag har angeläget att tala med öfversten och sedan har jag lofvat att äta middag messen med min vän Digby. Det betonade ordet vän bragte blode upp på mrs Trehernes kinder. Får jag inte se dig mera då? frågade on. Inte förr än vi komma tillbaka i näst: vecka, Agnes skrifver och underrätta: hvilken dag det blir. Adjö, mamma lilla! Den innerlighet, med hvilken hon tryckte hans hand, de varma kyssar hon upprepade gånger gaf honom på pannan, den fram hviskade välsignelsen — så sällan hörd frår mrs Trehernes läppar —allt belönade George för hvad han gjort. Men var det väl blot för hennes skull? Hans mottagande i 120:de regementets messrum var lika uppriktigt som hjertligt Det led intet tvifvel att han der gjort sig omtyckt, huru han än var på andra ställen Från alla håll utsträcktes händer för att helsa honom välkommen, ett leende upp lyste hvarje ansigte, då han inträdde, och en enda känsla, den af glädje och vänskap. tycktes beherrska alla från den yngste kor: netten till brigadchefen sjelf, då kapten Tre herne visade sig ibland dem, En civiltjen steman, som åt sin middag hos en af sina bekanta i messen, såg upp med förvåning öfver den uppståndelse, Trehernes ankomst förorsakade, och trodde, att han var generalen, som ditväntades för att öfvervara nästa manöver. Hvem är det? frågade ban sin värd. Han — vår gamle Treherne — den bästa kamrat i verlden. Förlåt mig, menjag måste gå och tala med honom. Jaså, förbanna mig har intb Digby redan fått tag i