Aftonbladet – 20 juli 1872, sida 3

sannolikhet. När sålunda en förf. vid framställningen af en diktad persons karaktersutveckling och öden begagnar sig af den sjelfbiografiska formen, behöfver han naturligtvis ej sjelf hafva genomgått samma utveckling eller upplefvat samma händelser, men han måste åtminstone i allt väsentligt teckna dem så, som om detta vore fallet. Om han också ej är mägtig den grad af konseqvens i sin psykologiska skildring, att han förmår framställa hufvudpersonen, hans handlingar och motiven derför, sådana de måste vara, är hans minsta pligt åtminstone att framställa dem sådana de kunna vara, lHvarje konstnär måste ega förmågan att beherrska sitt material, och den psykologiI ske skildraren måste derför i främsta rnmI met vara menniskokännare. Begagnar han Isig af den sjelfbiografiska formen, måste han Inaturligen främst hafva i minsta detaljer genomtänkt dens karakter, I vilken han iklädt gig. I teckningen af de andra kan han få fela, just derför att han ställer sig midt i den diktade verlden såsom iakttagare och handlande, men med afseende på sig sjelf loch grunderna för sitt eget handlingssätt måste han vara fullt på det klara. Flere af romanlitteraturens mästerverk hafva den sjelfbiografiska formen. . Dickens, OCurrer Bell och Fredrika Bremer begagnade den med förkärlek och öfverlägsen talang. Copperfield, Jane Eyre och Fransiska i Grannarne kunna aldrig hafva tänkt eller handlat annorlunda, än de berätta sig hafva gjort. Baron Cornelius Ryhl åter kan i många af de förhållanden, i hvilka han blifvit försatt, svårligen hafva handlat så som han gjorde. Orsaken härtill är otvifvelaktigt, vi tveka Jej att uttala det, att det är en qvinlig författare, som försökt sig på vågstycket att skrifva en mans sjelfbiografi. Vi hafva visst ej någon fördom mot författarinnor, af hvilkas händer vi tvärtom erkänna att romanlitteraturen mottagit flere af sina skönaste perlor. Vi medgifva äfven villigt att qvinliga författare ofta lyckats ganska väli återgifvandet af manliga karakterer, såsom Currer Bell, Julia Cavanagh, Georg Elliot m. fl. Men då det är fråga om att låta en menniska teckna sig sjelf ur de innersta gömslorna af sin själ, då äro vi öfvertygade om att en qvinna ej förmår det med afseende på en man, lika litet som en man med afseende på en qvinna. De: båda könen kunna utan tvifvel vara lika högt begåfvade, men det enas innersta själslif kan dock aldrig ligga som en öppen bok för det andra. Man kan se de yttre företeelserna, man kan samla iakttagelser och med framgång söka att från verkningarna sluta till orsakerna, men derutöfver tro vi knappast man kan komma. Om derför förf. nödvändigt velat bibehålla den sjelfbiografiska formen, hade det varit lämpligare att låta boken skrifvas af skaldinnan Kalice är af skalden Cornelius. Man kan dock invända att vi blott på grund af gissningar kunnat sluta oss till att vi i detta arbete ha en qvinlig, ej en manlig författare framför oss. Medgifvas mäste ock, att det är en möjlighet attboken skrifvits af en man. TI så fall blifver dock bristen på psykologisk blick än mera påfallande, och vi nödgas om författaren fälla en betydligt strängare dom än om författarinnan. Tillsvidare välja vi dock att hålla oss till den senare. : Cornelius, arbetets hufvudperson, är, såsom redan omnämnts, baron och skald, men han är dessutom juris kandidat och godsegare. Hans håg ligger åt det ideala, men han arbetar ändock på tjenstemannabanan, och vacker, rik och högättad, som ban är, anses han såsom en framtidsman och blifver en art lejon, De egentliga strider, detta lyckans skötebarn har att utkämpa, härleda sig från : det ofantliga intryck, han gör på rikt begåfvade qvinnor. Ej mindre än fyra sådana äro förälskade i honom, ehuru han, som berättar sin historia i en bekännelse till en af dem, ej alltid kan i direkta ord uttal detta. Med afseende å den ena af dessa, en älskvärd ehuru hysterisk qvinna, för hvilken han hyser ganska mycken sympati, kommer han snart till insigt af att han aldrig kan älska henne. Den andra, en gift qvinna, som berusat hans sinnen och till hvilken han står i ett slags platoniskt olidligt kärleksförhållande, gör han visst tvenne gånger förslaget att bryta det olyckliga äktenskap, hvari hon lefver, och blifva hans maka; båda gångerna dock utan verkligt allvar och lyckligtvis utan effekt. Med den tredje, hans ungdoms ideal, ett pietistiskt lungsigtigt helgon med ljusa lockar, trolofvar han sig vid hennes dödsbädd med föresats att blifva henne trogen hela lifvetigenom. Det oaktadt gör han ett halft frieri till den lofvande författarinnan Kalice, hvilken likväl, trots sitt tycke för honom, afböjer det och beder honom förblifva sin Lilian trogen. Pfter åtskilliga resor, och sedan han öfvergifvit embetsmannabanan, drager han sig tillbaka till sitt landtgods, der han lefver omgifven af en kusin, som är enka, och dennas dotter och förklarar sig icke komma att önska någon förändring i sitt ungkarlslif. Framtidsman är han likväl ännu, både i egenskap af skald och ledamot af Första kammaren. Som han dock ännu är mycket ung och händelsen måste tilldragit sig under dessa sista år, se vi dock ingen säkerhet för att Cornelii historia härmed behöfver vara afslutad eller hans beständiga celibat ett faktum, ehuru vi visserligen ej vilja tvifla derpå. Naturligtvis kommer Cornelius äfven i beröring med män, men de utöfva ett jemförelsevis obetydligt inflytande på honom, En antydning gifves ock att han under nåson tid offrar på de sinliga retelsernas altar, men om man undantager hans olyckliga böjelse för fru Ellen Dervel, är han en man med rätt oförvitlig karakter, som ganska väl lotsar sig fram mellan frestelsernas — lock ganska lindriga sådana — klippor och blindskär. Den idealiska Lilian och hennes broder — en sann andans stridsman, hvilken slutligen i sällskap med Ellen Dervel blifver missionär — återföra honom till en religiös åskådning, och emellanåt talar han som en prest. Denna själshistoria behöfver visserligen ej rara osann, men bristen på motivering gör den öka PÅ mom EP stör AP a DM Briek VI Do mr