Aftonbladet – 20 juli 1872, sida 3

I hvarigenom han blifvit egare till hela denna tj egendom. l — Industrimötet i Kjöbenhavn. Senaste tisdag användes till en utflygt af mötets medlemmar för att bese åtskilliga fabriker och dylikt; onsdagen egnades åter åt diskussion. Denna sammankomst inleddes af professor Th. Hjortedahl från Norge öfver den kemiska industrien i de tre nordiska länderna. Tal: omnämnde de kemiska artiklar, .som voro föremål för fabrikation i norden, -)t. ex. särskildt soda i Danmark, der det I framställdes förmedelst kryolit, jodinduIstrien i Norge, svafvelsyra och salpetersyra i alla tre länderna, alun i Sverige och kromsurt kali i Norge; meddelade statistiska uppgifter om de qvantiteter, i hvilka de produI cerade samt huru stor förbrukningen var i I de nordiska länderna i jemförelse med de Jandra länderna. Tal. redogjorde derefter för de fabrikationers ståndpunkt, i hvilka kemien spelade en hufyudroll, nemligen kalk-, cementoch glasbruk, fabrikationen af krut Joch sprängämnen, af tändstickor, parfymerier och artificiella gödningsämnen. Slutligen kemiens användning för biprodukterna vid skogsskötsel och fiske. Hvad skogsskötseln angick, hade produktionen af pottaska I gått tillbaka, och med användandet af sågspån hade man icke kommit till något afgörande resultat, ehuru man i Sverige hade börjat destillera bränvin af sågspån. Hvad fisket beträffar, begagnas affallet i alltför ringa grad för tillverkning af guano, hvaremot produktionen af lefvertran är så stor, att den närmar sig till öfverproduktion. Norge står långt efter i afseende på den kemiska industrien, hvartill skälet förnämligast måste sökas i bristen på tillfyllestgörande undervisningsanstalter. Härefter företogs fiskerifrågan till förnyad behandling. TIntendenten Widegren motiverade närmare de af honom på en föregående sam mankomst föreslagna resolutionerna. Löjtnant Smidth föreslog några resolutioner, i hvilka de vigtigaste medlen att befrämja hafsfisket angåfvos. Efter en kort diskussion, i hvilken förutom nyssnämnde båda talare fiskaren Willumsen deltog, föreslog direktör Hellmann, att man till följd af det ringa antal medlemmar, som var tillstädes, icke skulle anställa cmröstning om någon resolution. Deremot föreslog han att öfvergå till föredragningslistan med följande förklaring: Erkännande vigten af fiskets befrämjande i norden, och att det från det allmännas och från enskildes sida bör arbetas härför, öfvergår församlingen till föredragningslistan, Detta förslag antogs enhälligt. Nästa diskussion rörde arbetarefrågan och öppnades af redaktören Rimestad, som motiverade följande förslag till resolutioner: 1) Historien känher ingen tid, på hvilken de vilkor, under hvilka menniskoslägtet och särskildt den arbetande klassen har lefvat, ha varit så goda som nu. 2) Arbetarnes vilkor äro på de flesta ställen ännu sådana, att de i väsentliga riktningar kräfva mer eller mindre omfattande förbättringar. Det är samhällets pligt att afhjelpa detta behof dels genom lagstiftningen, der denna i vissa fall är bristfällig i detta afseende, och dels genom allas — särskildt äfven genom arbetarnes — allvarliga och kraftiga bemödanden. Men det finns icke någon allmän arbetarefråga i den mening, att utvecklingen har ställt och fortfarande måste ställa arbetarnes intresse i motsats till de arbetsgifvande och egendom besittande medborgarnes. 3) Erfarenheten har bekräftat, hvilket äfven eftertanken måste leda till att antaga, att hufvudmedlet att förbättra arbetarnes vilkor — det, som är oundgängligt i bruket af hvart och ett af de öfriga, och på hvars obefintlighet till och med de bästa af dessa ha strandat och hädanefter skola stranda — är spridning af upplysning och bildning bland den arbetande klassen. Det är vilkoret icke mindre för dennas materiella än för dess andliga utveckling. För att motivera den första resolutionen anmärkte tal., att klagan öfver tillvaron alltid hade förnummits; men tyska romaner hade särskildt framställt en period af medeltiden såsom en gyllene tid för arbetets män, likasom man också hört den gamla skrätiden prisas. I båda fallen förskrifva sig loftalen från okunnighet om de nuvarande förhållandena. I sjelfva verket ha olägenheterna varit mycket större fordom, men först nu hade man mod att blicka dem rätt i ögat och vilja afhjelpa dem. Hvad den andra resolutionen beträffade, anmärkte tal., att det väl borde erkännas, att arbetsklassens vilkor voro tryckande och hårda och borde upphjelpas, men det kunde ingalunda erkännas, att det var en strid, som ej kunde biläggas, mellan arbetsgifvaren och kapitalet på ena sidan och arbetarne på den andra, och ej heller att frågan var olöslig för de krafter, öfver hvilka samhället nu förfogar, och att derför en ny samhällsordning vore nödvändig. Slutligen anmärkte tal. i afseende på den tredje resolutionen, att erfarenheten hade visat, att alla de medel, man hittills hade försökt till förbättring af arbetarnes vilkor, för att rätt lyckas fordrade upplysning och bildning hos arbetarne, hvilket således var en förutsättning, som låg till grund för dem alla. — Justitierådet Winther hänvisade till en utdelad skrift om arbetsinställning, Han ansåg icke såsom Rimestad arbetsinställning ovilkorligt laglig; man måste taga motivet i betraktande, och härom hade statsmakterna vara berättigade att döma. Han föföljande resolution: Mötet måste i a